Det talas mycket idag om yttrandefrihet. Det verkar ändå råda en viss förvirring om vad yttrandefrihet i grunden är. Det är som om många inte kunde skilja mellan rätten att uttrycka sig själv och respekten för andra människors tro. Yttrandefriheten görs ibland till ett självändamål, till en princip lösryckt från alla sammanhang. ”Vi måste göra det här bara för att det är förbjudet.”
Om det enda motivet till hävdandet av yttrandefriheten är att bryta ett tabu, göra det förbjudna, kan jag inte förstå dess funktion som uttryck för någon mänsklig rättighet. Jag hittar ingen värdering i yttrandets innehåll. Jag hittar enbart ett behov av att överträda en gräns, för överträdandets egen skull.
Själv uppfattar jag yttrandefriheten som en rätt att föra fram ett innehåll som speglar viktiga värderingar. Yttrandefriheten är alltså ett redskap för något man är övertygad om, inte ett mål i sig själv. Yttrandefriheten bör kunna kopplas ihop med hållbara motiv och fungerar allra bäst när svaga grupper i samhället får göra sin röst hörd.
Att ta avstånd från vissa manifestationer av s.k. yttrandefrihet – till exempel från karikatyrbilder av profeten Muhammed – har för mig inget att göra med att man inte skulle få kritisera avarter av islam, eller andra religioner för den delen. Men kritiken skall utgå från konkreta fall, inte stämpla en hel folkgrupp eller religion.
När principer på det sättet görs till något absolut, blir de fundamentalistiska. Om de hyllas på vilka villkor som helst, blir de liksom heligt oantastbara – och då befinner vi oss med ens väldigt långt från möjligheten till dialog och mänsklig samlevnad.
Enligt mitt sätt att tänka påminner karikatyrtecknarnas argumentation väldigt mycket om de mest högljudda muslimernas. Båda är lika oemottagliga för andras synpunkter.
Enligt mitt sätt att tänka skulle en ursäkt till muslimerna för karikatyrer av Muhammed ingalunda behöva motiveras av rädsla eller ses som en eftergift på grund av yttre påtryckningar. En ursäkt skulle inte alls behöva handla om att vara till lags eller följa en allmän princip om att aldrig agera så att någon annan tar illa vid sig. Den skulle helt enkelt utgå från självrannsakan och en vilja att ta ansvar för vad man själv har gjort. Den skulle utgå från en insikt om att vi i väst ingenting har att vinna på att teckna Muhammed på detta sätt. Och från en vilja att visa respekt för andra människors värderingar, vilket absolut inte har något att göra med att förkrympa sig själv.
Jag skulle gärna höra vad de som försvarar karikatyrerna har för syn på vad det innebär att visa respekt för människor med annan tro än man själv. För mig handlar det inte om att hålla tillbaka med egna åsikter men om att uttrycka dem utan att svartmåla andra människor. Och jag upplever det inte som respektfullt att angripa en hel religion, eftersom det är en osann generalisering av avarter inom den.
Jag vill ändå väcka frågan: kan företeelsen att angripa en hel religion ha att göra med att man ser religion, och då i synnerhet islam, som liktydigt med ideologiskt förtryck, fundamentalism och fanatism. I så fall skulle det gå att förstå att kampen för yttrandefrihet utan religiösa hänsynstaganden samtidigt är en kamp för mänskliga rättigheter och inre, intellektuell frihet.
Om denna syn var riktig, skulle tigande innebära att man inte står upp för uppenbara kränkningar av människovärdet. Det vore en form av undfallenhet och missriktad hänsyn, inte respekt.
Men är denna syn på religion riktig? Baserar den sig på konkret och mångsidig erfarenhet av religiösa manifestationer?
Jag ifrågasätter synen eftersom religion för mig inte primärt handlar om ideologi utan om en livshållning till det som är större än människan. Jag gör en distinktion mellan religionen i sig och missbruk av den. Det innebär att jag anser att det finns religiös tro som inte är fanatisk och förtryckande och att det är den som det finns skäl att respektera, bland annat genom att inte smutskasta de centrala symbolerna och gestalterna inom den.
Synen att all religion inte är förtryckande baserar jag dels på min erfarenhet av att det finns många olika schatteringar av tro inom en religion, dels på mitt sätt att se på religiösa skrifter.
Jag skulle till exempel inte skriva ut mig ur kyrkan bara för att en minoritet är kvinnoprästmotståndare, och jag vill inte låta mig vilseledas av massmediernas ensidigt våldsamma bild av islam. Jag vill också ta de moderata, ickevåldsförespråkande muslimerna på allvar.
I religiösa skrifter som Bibeln och Koranen går det lätt att hitta avsnitt som talar om våld och hämnd. Eftersom jag inte ser på dessa texter som ideologiska lagtexter som till alla delar ska tolkas bokstavligt, innebär hämndtemat i dem inte i sig för mig att en religion är våldsam. Det är nämligen ett faktum att man i dessa texter också kan hitta totalt motsatta utsagor, nämligen starka uttryck för kärlek och försoning. Själva denna motsägelsefullhet i de religiösa skrifterna ser jag som ett tecken på att det inte är fråga om renodlat ideologiska texter. I så fall hade texterna putsats och likriktats och gjorts alltigenom konsekventa. Nu är det i stället olika röster som gör sig hörda i dem, var och en utifrån sin situation.
Respekt är för mig inte i första hand en känsla, utan en attityd som man kan visa i handling. Respekt handlar mycket om att unna andra att vara olika oss själva och att inse våra egna begränsningar i att helt förstå denna olikhet. Respekt är inte nödvändigtvis att gilla andras åsikter, utan att ge andra frihet att ha dessa åsikter utan att nedvärdera dem som människor för den sakens skull.
Det finns till exempel inte orsak att se ner på kvinnoprästmotståndarna som personer fast man inte delar deras sätt att tolka Bibeln. Att respektera dem innebär för mig bland annat att inte lägga ord i deras mun som inte är deras egna, att inte tro mig veta deras bevekelsegrunder och avsikter. Jag kan bara säga att jag inte förstår hur de tänker eller så kan jag reagera på de konkreta åsikter de uttrycker, analysera argumenten, tränga djupare in i skärningspunkterna mellan våra sätt att se.
Eftersom Muhammed inte är helig för mig, kan jag inte heller känna igen mig i hur ont det gör för en muslim att se honom karikerad. Men en möjlighet är att i min föreställningsvärld byta ut Muhammed mot något annat som är heligt för mig och på det sättet lättare kunna identifiera mig med vad en kränkning av det heliga innebär. En människa som inte har egna erfarenheter av att något är heligt (i betydelsen ’större än man själv’), har självfallet mycket svårare att förstå detta.
Man kan knappast förneka att det finns en viss spänning mellan yttrandefrihet och respekt. Ändå upplever jag dem inte stå i direkt motsättning till varandra. De utesluter inte varandra. Behovet av att visa respekt handlar inte primärt om censur utan i första hand om själva sättet att yttra sig. Om jag vill kritisera våldet inom islam, känns det då viktigt att utgå från konkreta terrordåd och inte från att kritisera muslimer i sig eller karikera centralgestalten i deras tro.
I stället för att heligförklara yttrandefriheten som självändamål kunde vi alltså fundera på vilka värderingar vi vill använda den till – och koncentrera oss på att uttrycka dem.