Något av det mest intressanta här i världen är vårt förhållande till oss själva. Jag kan inte upphöra att fascineras över de möjligheter det erbjuder. Jag tänker då på möjligheterna att utforska denna relation, att förbättra den och därigenom hitta större trivsel i livet, liksom mer positiva relationer till andra människor. Vårt förhållande till oss själva står i vår egen makt. Men det är ofta osynliggjort av vanans makt och av våra projektioner på andra människor.
Därför är det en spännande relation. Den kan innehålla oväntade komponenter som vi aldrig har tänkt på.
Är du till exempel medveten om vad du tänkte och kände när du såg dig i spegeln i morse? Vad sa din inre röst om det du såg?
Mia Törnblom i Sverige, hon som har gett ut två populära böcker om självkänsla, berättar i en av dem om hur svårt hon hade att se sig själv i spegeln strax efter den tid då hon var narkoman. Hon hade fått i uppgift att ställa sig framför den och säga: ”Jag är värdefull” – men det kändes fruktansvärt motbjudande. Till slut förmådde hon sig att viska fram det. Sedan måste hon spy.
Det där med värdefullhet kändes så fel, så fel för henne. Det motsvarande inte alls hennes erfarenhet av vem hon var.
Mot den bakgrunden är det så mycket mer anmärkningsvärt att läsa om vad hon numera tycker om sig själv – som lyckligt gift och efterfrågad föredragshållare och coach.
Men det är alls inte givet att vi är på det klara med hur vårt förhållande till oss själva ser ut. Många gånger är det kanske så att vi tycker oss ha en tydligare bild av hur vi tror att andra människor ser på oss. ”Det är min fru som är så kritisk.” ”Det är min man som inte förstår att också jag behöver vila.” ”Det är det att ingen har velat ha mig som gör att jag inte kan tycka om mig själv.” ”Det är på jobbet som de ställer för höga krav.”
Frågan är om det inte just är de här föreställningarna om vad andra tycker som inte sällan speglar vår egen bild av oss. Vi tror att andra tycker det om oss som vi egentligen, någonstans djupt där inne, tycker själva. Det är helt enkelt på något sätt bekvämare eller tryggare att inte behöva ta det till sig som något som finns inom en. I synnerhet när det gäller negativa känslor.
När vi projicerar kritiken mot oss själva på andra, blir vi i själva verket också mycket känsligare för den. En människa som inte vill vidkännas sina hårda krav på sig själv blir djupt sårad om någon annan ställer motsvarande krav på henne. Hon värjer sig. Hon sparkar bakut. Och beter sig kanske på motsatt sätt. Bara för att inte behöva känna sig trängd – ytterst inte av andra, utan av sig själv!
Ta till exempel den slarvige som är slarvig därför att hans inre röst blir alltför betungande när den kräver en alltför pedantisk och kategorisk ordning. Ta den trötte som egentligen ställer oerhört höga krav på sig själv och behöver invaggas i en kravlöshet för att inte digna under bördan av att tro sig vara tvungen att vara nästintill perfekt.
Det finns naturligtvis psykologiska orsaker till att det kan vara svårt att omfamna sin bristfällighet, sänka sina krav på sig själv, mjukt möta sina sårbara punkter. Dessa orsaker kan man läsa om till exempel i den fantastiskt insiktsfulla (men inte alldeles lättillgängliga) boken ”Övergivenhet och främlingskap” (1995) av Kathrin Asper, som jag personligen har haft stor glädje av.
Min poäng här är emellertid inte själva analysen, utan möjligheten till upptäcktsfärd i hur vi ser på oss själva just nu. Hur många gånger per dag upprepar vi förklenande omdömen om oss själva? Hur många gånger harmas vi över det vi känner och tänker och gör? Hur många gånger låter vi bli att förlåta oss för våra tabbar?
Om vi ständigt upplever att vi inte duger, inte är intressanta nog, krymper självfallet vår vilja att närma oss det vi vill ha och behöver. Vi fogar oss i vår lilla, avgränsade värld och frestas tro att det inte tycks finnas någon som bryr sig om, tillräckligt.
Alltid detta: bara någon annan som skall bry sig om.
Som om vi själva rakt inte kunde göra det.