Att äta en jordgubbe långsamt och uppmärksamt är något helt annat än att hiva i sig en halv liter jordgubbar på tio minuter. I den långsamhet som ger utrymme för vaken koncentration och fullständig närvaro i ögonblicket föds en upplevelse av liv på ett mycket konkret sätt. Det är liv som sensuell erfarenhet, något som känns mot tungan.
Ibland kan det kännas som om det inte fanns något godare än en enda jordgubbe, en enda bakelse, en enda glass. Det enstaka blir på något sätt tydligare och mer unikt – och en större källa till njutning.
Sommaren är en årstid som är särskilt generös just när det gäller möjligheter till sensuella upplevelser. Det gäller förstås inte bara smaker. Det gäller skogsdofter, havsljud, åsynen av blommande ängar, vatten, värme, beröring mot naken hud… Eller, mer ouppmärksammat: tjärdoften i myggmedlet, årornas knirkande i årklykan, enriset som river mot handflatan då jag skall såga av en murken gren.
För det mesta är sinnesintrycken något som alldeles gratis kommer till oss, också om vi inte alltid uppmärksammar det medvetet. De är en dold resurs som mera aktivt mottagen skulle kunna berika vårt liv och göra oss mera levande.
Det finns psykologer som indelar vårt sätt att uppleva världen i tre zoner: en inre zon (som berör våra känslor), en mellanzon (som utgår från våra tankar och föreställningar om det som händer) och en yttre zon (som handlar just om de sinnesintryck som samspelet mellan kropp och miljö ger upphov till). I de lägen när inre zonen och mellanzonen känns alltför komplicerade och gör det svårt att finna någon ro, kunde kanske just yttre zonen komma in som en balanserande faktor och hjälpa oss att förankra oss på den plats där vi för tillfället befinner oss. ”Vad förmedlar mina sinnen till mig just nu?”
I sin bok ”Att väcka intresse och nyfikenhet – långtråkighetens betydelse” (2003) skriver den jungianska, schweiziska författaren Verena Kast att ”upplevelsearmod” får oss att uppleva tristess. Hon menar att det beror på att vi har avlägsnat oss alltför långt från våra känslor men också från vår sinnlighet, från att medvetet ta till oss våra sinnesintryck. Erich Fromm och Sam Keen (som hon hänvisar till) lär inte se detta bara som en psykologisk brist utan också som ett samhällsproblem. De hävdar nämligen att vi sedan upplysningstiden lever i en avmystifierad värld där sinnligheten har försvagats och allt blir mer och mer funktionellt, kyligt och intellektuellt.
Verena Kast kopplar ihop avsaknaden av sensualism med avsaknaden av kontakt med våra känslor. Om människor inte ger sig tid att känna, blir ingenting heller viktigt, och om ingenting är viktigt menar hon att världen blir osinnlig. Därför är vår tid en tid som utmanar oss att stimulera vår sinnlighet. ”Människor som är mycket förtvivlade tar de första stegen genom att återuppväcka sina sinnen”, skriver hon. Det är ändå inte bara så att bristen på känslokontakt försvagar sensualismen, utan det sensuella kan också i sig vara ett steg mot att på nytt komma i kontakt med sig själv. Verena Kast talar om sinnena som något som förbinder oss med världen, vilket skapar en omedelbar känsla av tillfredsställelse.
Hur vore det alltså att äta en jordgubbe så långsamt det bara går – och känna att man verkligen lever?
-> Andas