Att hela tiden ”bli bättre” – hur mycket av vårt liv och vår energi ägnar vi åt det?
Jag läste någonstans att många barn nuförtiden inte ägnar sig åt sport för att det är roligt utan för att bli bra på det, och finns inte risken där också för dem som tar sitt musikintresse på allvar? Prestationskrav har alltmer smugit sig in inte bara i vårt jobb utan dessutom i våra fritidsaktiviteter och vår livsstil. Det att ha en hälsosam livsföring med vettig kost och motion blir emellanåt också ett projekt om att bli bättre som människa (smalare, piggare, effektivare, friskare). Det är komparativformer av positivt laddade adjektiv som gäller. ”Vi är inte tillräckligt bra; vi måste bli bättre.”
Jag är självfallet inte emot målinriktat arbete för att förbättra livskvaliteten. Det jag är ute efter är den snedvridning som uppstår när ambitionerna blir alltför betungande, när uppnåendet av dem känns som en förutsättning för människovärdet och när glädjen försvinner ur olika aktiviteter. Problem uppstår när behovet att få ett bättre liv inte står i samklang med vårt behov av vila och med vår sårbarhet. När en människa dagligen ställer orimliga krav på sig själv, förlorar hon sin generositet gentemot andra människor, och hennes mänskliga svaghet och behov av andras stöd förblir dessutom ofta osynliga både för henne själv och för andra.
I min bok ”Frihetens frö. Tankar om att upptäcka det möjliga” (2006) har jag ett kapitel, ”Om att inte ta för stort ansvar”, som handlar om en gestalt som jag kallar Bror Duktig. Han är en som är van vid att prestera mycket för att ”småningom bli värd den kärlek han längtar efter”, om han bara ”anstränger sig tillräckligt”. Hans problem är emellertid att han är så trött – och att plikterna aldrig tycks ta slut. Ändå vill han inte i första hand överge sin föreställning om att han är den starke som andra människor kan luta sig emot. Genom sina ständiga strävanden försöker han värja sig mot skuldkänslor, rädd för att bli bemött med anklagelser från andra, olycklig över att själv uppfatta sig som misslyckad ifall han sänker fordringarna på sig själv. Det är för honom inte så lätt att inse att ”perfektionskravet bara är en gammal, solkig narrkåpa som döljer vem vi är”.
Ja, just det: narrkåpa. Om man ser på perfektionskravet tillräckligt på avstånd. Överdrivet i all sin anspänning. Egentligen så onödigt.
Och så mänskligt ändå.
Om sårbarheten och det bristfälliga på något sätt gör för ont.
Eller snarare: har gjort för ont en gång.
Emellanåt fladdrar min egen narrkåpa framför ögonen på mig. Varje gång den dyker upp, är det smått befriande att faktiskt kunna se den:
– Jaha, det var bara den. Den är inte något som jag faktiskt måste utan något som jag bara tror mig vara tvungen till.
Sedan kommer en utandning. Som om något slappnade av.
Strävan efter perfektion framträder kanske allra bäst genom att den lätt slår över i sin motsats, om den är stark. Det vill säga: om man vill så mycket att man inte förmår gå i land med det, leder det inte alls till att man blir smalare, piggare, effektivare och friskare utan tjockare, tröttare, långsammare och sjukare.
Författaren Lisa Appignanesis har tillämpat samma tanke på vårt känsloliv: ”När lycka, känslan av att vara lycklig, blir en av våra viktigaste värderingar, får vi depressionen som folksjukdom.” Att vara på gott humör kan alltså också bli ett prestationskrav.
Enligt det sättet att se är depression ytterst inte en sjukdom i sig utan ett symptom på något underliggande, nämligen på att kraven på lycka är för starka. Den som är deprimerad har inte gett tillräckligt med utrymme för sorgen, ilskan och rädslan i sitt liv.
Det är en intressant tanke som tål att tänkas vidare på.
Jag hoppas att vårt samhälle småningom inser att vi inte kan fortsätta att leva alltför ensidigt i prestationernas tecken. Därför välkomnar jag också politiker som inte lovar för mycket, som inte vill framstå som perfekta utan som kan hantera det faktum att de själva och alla vi andra är bristfälliga i all vår strävan.