Ofta kanske man tänker sig att förlåtelse och vrede är motsatser: antingen förlåter man eller så är man arg. Själv ser jag dem däremot gärna som bundsförvanter. Jag tror nämligen att ilska är en förutsättning för förlåtelse.
Och då tänker jag så här: att vrede är att bejaka det faktum som kränkningar av en människas värde och integritet är. Om man ”överser” med trakasserier, övergrepp och annat våld, förnekar man det destruktiva och det är då lätt hänt att man förlorar förmågan att se gränsen mellan ont och gott. Ibland kallas ett sådant överseende just förlåtelse, men handlar det egentligen inte om att man inte tar sina känslor på allvar? Om man försöker att inte ta illa vid sig, och om meningar som ”förlåt mig” och ”jag förlåter dig” uttalas snabbt och bara utifrån en vilja att göra det rätta, låser det ofta den fortsatta processen. Det blir ett glapp mellan den verkliga känslan av kränkning och de yttre, ”goda” orden.
Att fungera så är väl mänskligt, men jag vill söka livsvägar där ord och känsla talar samma språk och där också vrede kan inneslutas i läkande processer. Den tanken hänger samman med synen att vrede är något som förstärker känslan av personlig integritet. Den som kan tillåta sig att känna ilska ger plats för sig själv och visar sig självrespekt. Jag talar då om ilskan just som känsla och om att bejaka den som sådan, till fullo. Ju mer man kan göra det, desto mindre defensivt och hotfullt behöver man uppträda utåt.
Och när jag ger min känsla berättigande, desto mindre beroende av motpartens godkännande blir jag – och desto lättare är det att ta avstånd från våldshandlingar, tala om dem och arbeta för att de inte ska upprepas. När jag ser att det våld som begås mot mig som människa inte handlar om mig utan om den som utför våldet, är det lättare att reagera mot det. Våldet får mindre makt om jag ser att det inte är en fråga om mitt värde. Detta värde har alltid varit och är alltid okränkbart i kraft av att jag är människa.
Arbetet med självrespekten är enormt avgörande för bearbetningen av alla de former av kränkningar som vi människor nu som då tillfogar varandra. Tänk bara att kunna se på trakasserier som något som bara handlar om dem som utför dem. Tänk på pedofiloffer som kan uppleva att de är utan skuld till det som har hänt. Tänk på känslomässiga blockeringar som något som har en första orsak bortom den som är blockerad.
När självrespekten finns där på botten av den fortsatta processen, är det mycket lättare för alla parter att orka se hur saker är. Jag tror att all ondska ytterst utgår från att människor inte orkar se. Våld uppstår när en människa är så bunden av inre bilder som förvränger verkligheten att hon inte kan se sin motpart och därför inte heller förstår vilken skada hon vållar. Det är min yttersta övertygelse, och därför är det så svårt att hata.
Kan det också vara så att det bakom de flesta former av våld finns en upplevelse av att inte orka med sina egna känslor? Gränsen mellan våld mot andra och våld mot det egna jaget är hårfin. Vid skottlossningsdramer är det ju inte ovanligt att våldsverkaren också tar sitt eget liv.
Men när självbilden får möjlighet att läkas, skapas en atmosfär som gör det lättare att lyfta fram allt som är svårt i ljuset och kalla det vid sitt rätta namn. Detta är ett steg på vägen mot förlåtelse. Och skulle såren vara så djupa att man inte kommer ända dit, är det ändå fantastiskt om man kan gå några steg på vägen. Förlåtelse kan djupast sett aldrig vara bara ett ord. Den är en process mot läkning. Jag ser den inte primärt som viljestyrd utan som en följd av den känslomässiga frid som en konstruktiv bearbetningsprocess kan föra med sig. Därför kan man aldrig kräva förlåtelse vare sig av sig själv eller av andra. Den kommer om den kommer, ifall man öppnar upp för processen.
En fruktbärande förlåtelse innebär att man inte för all framtid binder en människa vid hennes förflutna utan är beredd att med henne gå in i nya processer som ska läka de gamla såren. Men det är knappast möjligt om inte sanningen och vreden och alla de svåra bitarna först har kommit upp i dagen och satts på sin plats.
Tillbaka till: Livsfilosofi