När jag tänker på mod tänker jag bland annat på honom som inför påsk rider in i Jerusalem på en liten åsna. Han vet vilken risk han tar. Hur han kommer att utmana det religiösa etablissemanget. Ändå rider han rakt fram, in mot händelsernas centrum. Därför att han känner att det är hans väg.
Varifrån tar han sitt mod?
Hela passionshistorien formligen bultar och dunkar av den oerhörda integritet han uppvisar under den process som leder fram till korsfästelsen. Där är han, den ansatte, ställd inför Stora rådet, inför Pontius Pilatus, övergiven av sina vänner, piskad, hånad, anklagad. Trots provokationer av olika slag kunde han enligt de bibliska berättelserna avstå från att gå i försvar. Han visste vem han var och hade inte behov av att försöka övertyga andra om det. Var och en fick själv dra sina slutsatser. Det var som om han inte rubbades i sin självbild när han inte blev bekräftad av andra.
I stället förmår han, själv utsatt, fokusera på andra människors situation. Han orkar se dem: ifrågasätter Pilatus makt över honom, ser sin mors sorg och ber en av sina lärjungar bli hennes son i stället för honom själv. Ja, han ber för dem som korsfäster honom, därför att han utgår från att de inte är medvetna om vad de gör.
Jag föreställer mig att ett sådant perspektiv över huvud taget inte skulle vara möjligt om han inte i varje ögonblick hade en bejakande inställning till sig själv, vilade i övertygelsen om sitt eget värde. Det att han visste vem han var och vad han ville gav honom mod att vara närvarande i det som skedde, följa sin väg fullt ut.
Men han var rädd. Natten före korsfästelsen hade han sådan ångest att svetten droppade av honom. Och ännu i yttersta stund på korset kände han sig övergiven inte bara av människor, utan av honom som han hade tillägnat hela sitt liv.
Men han behövde inte fly – därför att han kunde vara rädd.
Modig är den som vågar vara sig själv. Modig är den som kan förena modets styrka med sårbarhetens svaghet.
”En modig handling är något som kommer från hjärtat och som är förankrat i ens centrum”, skriver Patricia Tudor-Sandahl i sin bok ”Tid att vara ensam”. ”Att ’fatta mod’ är att låta ditt centrum tala.”
Jag tror på det mod som inte är våghalsigt utan som mognar fram i samarbete med vår rädsla och viljestyrka. I fornsvenskan stod begreppet ”mod” också för ”vrede”, vilket kopplar det just till viljan. Det är bara den som verkligen vill något som känner vrede. Det är den som vill något som behöver mod.
Men mod är kanske något vi inte kan sträva efter, utan det är en följd av något annat, precis som lyckan. Vi blir inte trygga av att stålsätta oss och bara gå på, som om inga faror fanns. Struntar man i rädslan, är man inte förankrad i sig själv. Då blir man lätt dumdristigt impulsiv i stället för livsbejakande frimodig. I Nationalencyklopedins ordbok står det att mod är ”förmåga att handla…vanl. … med insikt om riskerna”. Insikt om riskerna skapar beredskap att ta konsekvenserna av ens handlingar. Medvetenhet om vad jag håller på med ökar mitt mod.
För Carl Gustav Jung betydde det i hans ungdom att han teg om vissa saker. Han berättar i sina memoarer att han var oerhört kritisk mot samtidens psykiatriska vård men ansåg att en uttalad kritik hade gjort det alltför svårt för honom just då, eftersom han visste hur stora konsekvenserna skulle bli. Han värnade om sin egen sårbarhet – vilket också är ett slags mod.
Att vara modig innebär alltså inte att man slutar vara rädd. Mod är att stå ut med att vara rädd, mitt i sin handling. Ju mer vän man är med sin rädsla, desto modigare kan man också vara.
Ja, jag vill hävda att det egentligen bara är den som bejakar sitt behov av trygghet som verkligen vågar ta risker. Ju djupare vatten en människa vill dyka på, desto viktigare blir det också för henne att se till att skyddsutrustningen fungerar.
I sinom tid slutade också Jung tiga. Han dök på djupet när han kände sig färdig för det.
-> Om att äta