Häromkvällen skulle jag äta glass. Jag öppnade frysen och tog ut glassen, öste upp i en skål och satte mig ner.
Det gick en stund.
Så noterade jag plötsligt att jag hade bara en sked glass kvar i skålen. Vart hade resten tagit vägen?
Jag hade ätit nästan hela glassportionen utan att tänka på vad jag gjorde. Jag hade glömt att njuta. Det var först vid den sista skeden som jag kände efter hur det verkligen smakade.
Det blev för mig en påminnelse om att jag inte var närvarande i nuet. Jag hade ätit glass inte för att känna smaken utan för att tömma skålen och hinna iväg till andra uppgifter. Eller för att samtidigt tänka på vad som hade hänt tidigare under dagen.
Och min glass bara försvann i ett nafs.
Jag hade låtit en smakupplevelse nästan gå mig helt förlorad.
Numera talas det inflatoriskt mycket om vad vi bör äta för att våra kroppar ska må bra. Mycket mer sällan talas det om hur vi äter.
Det är faktiskt minst lika viktigt.
Vad spelar det till exempel för roll om vi äter hälsosamt men kroppen på grund av vår brådska inte har förmåga att suga upp näringen?
I sin bok ”Läk dig själv” (2004) skriver Hanne Knutsson med flera att stress försämrar matsmältningen. De menar att kroppen inte är beredd att tillvarata maten om man äter med oro och jäkt inom sig, och det leder till förruttnelse och jäsning i kroppen. ”Du stöder matsmältningen när du äter mat du njuter av, i rätt proportioner, med människor du tycker om och då du är lugn”, fortsätter författarna. De uppmanar oss också att tugga maten trettio gånger, för då blandas den med mera saliv, och saliven hjälper i sin tur saltsyran i magen att rinna till.
Tja, när har jag senast tuggat maten trettio gånger?
Ett sant tecken på semester är om man har tid att göra det – utan att tycka att det tar för länge. Jag har gjort ett experiment i sommar: ätit bärpaj så långsamt jag kunnat. Det blev ungefär tjugo gånger per tugga, och medges ska att den smakade godare än alla tidigare bärpajer. Jag kan ännu minnas smaken efter flera dagar. Ändå kändes det långsamma tempot ganska provocerande.
Vad är det som brådskar – mitt i sommaren, medan livet pågår och försvinner?
Vad är det för en hunger som så ofta får oss att bara glufsa i oss?
”För att totalt ta till sig energin i mat, måste maten uppskattas”, skriver James Redfield i sin idéroman ”Den nionde insikten” (1993). ”Smaken är vägen. Man måste känna smaken.” Han låter en präst förklara att syftet med att be då man äter är att ”göra måltiden till en helig upplevelse så att energin från maten kan komma in i kroppen”.
Det är en spännande tanke. Den utgår från ett samband mellan vår attityd till maten och matens förmåga att ge oss näring.
Det finns också svindlande exempel på att brist på mat i extrema situationer delvis kan kompenseras av fantasier om mat. Så var fallet för den politiske fången Ali Bourequat, som tillsammans med sina två bröder i elva år satt fängslad i det hemliga fängelset Tazmamart i den marockanska öknen. Filmregissören Ingela Romare intervjuade honom efter frigivningen på 90-talet för en film som kom att heta ”Om den mänskliga själens värdighet” (1996), ett gripande dokument som jag bär inom mig ännu flera år efteråt.
I filmen berättar Ali Bourequat bland annat att de fick så litet mat i det mörka fängelset att många svalt ihjäl, vilket tydligen också var meningen. Om jag minns rätt var det bara fråga om en liten skål med tunn soppa per dag – en skål som utmärglade Ali fick uppbåda alla sina krafter för att orka nå när den stacks in vid dörren.
Men det som Ali och hans bröder gjorde var att genom cellväggarna ropa till varandra och tillsammans fantisera om hur det var att gå på de finaste restaurangerna i Paris, som de hade gjort förr. De såg den goda maten för sig, tänkte sig att de åt av den och föreställde sig alla smaker i detalj.
På något märkligt sätt överlevde de, alla tre.
Kan det bland annat ha handlat om konsten att njuta av mat, om så bara med hjälp av inre bilder?
-> Sensualism