Om det är något sommaren har just nu, så är det generositet. Sommaren slösar med sin blomning. När häggen har blommat ut, börjar syrenerna blomma. När gräset har blivit klippt, växer det upp igen. Inget tycks kunna stoppa sommarens lust att vilja blomma.
Vad är det som öppnar upp naturen?
Den anstränger sig ju egentligen inte; den tar emot. Naturen försöker inte vara vacker och stark, den tar emot – ljus, värme, vatten, näring. Och slår ut.
Jag har de senaste åren blivit väldigt fascinerad av att se på tillväxtprocesser också på det mänskliga planet just ur detta perspektiv. Jag tänker då på personlig utveckling inte så mycket som ett projekt och en kamp, utan som något receptivt – att göra sig närvarande i livet, stå där man står och ta emot det som bjuds. Det är inte direkt en passiv hållning jag då avser, utan en koncentrerad, uppmärksam, fördomsfri inställning till både yttre och inre processer. Den hållningen får i sin tur sin energi och dynamik av de handlingar och den aktivitet som livet i övrigt inbegriper.
Men hur skall man kunna bevara sig själv öppet receptiv om man har gamla skador som man upplever att man behöver skydda så att de inte skall rivas upp på nytt som öppna sår? Det är kanske inte alls så att man kan förvänta sig värme och ljus, utan kyla och mörker. Kanske man har förlorat tron på de fyra årstiderna inom sig. Eller kanske ens sommar är som hos Vivaldi i hans ”Fyra årstider” – en period av torka och ansträngd andning.
Författaren, filosofie doktorn och sagoberättaren Clarissa Pinkola Estés, som blivit känd genom sin bok ”Kvinnor som slår följe med vargarna”, förkunnar för sin del en orubblig tro på växandets möjlighet också på skadad och bränd mark.
”Jag är förvissad om att varje öde plats rymmer nytt liv som väntar på att få födas”, skriver hon i sin lilla bok ”Den trofaste trädgårdsmästaren. En saga om det som aldrig kan dö” (Wahlström & Widstrand 1996). Och hon fortsätter: ”Det märkligaste är att detta nya liv kommer vare sig man önskar det eller inte. Varje gång man försöker rycka upp det bildar det bara nya rötter och börjar växa på nytt.”
Pinkola Estés kopplar tveklöst samman det tomma och sönderbrända med det som bär frön till nya möjligheter. Hon säger rentav att nya frön rotar sig djupast på de platser som är allra tommast.
Samtidigt betonar hon vikten av att ge öde mark tid att återhämta sig.
Också detta hör till sommarens hemligheter: naturen har utvecklat sin egen rytm för hur den vill blomma. Björkarna har en snabbare rytm än aspar och lindar, blåbären mognar före svamparna och så vidare. Rytmen är ett slags inbyggt system i varje organism, ett system som samspelar med resurserna i den yttre miljön.
Att som människa lika följsamt som växter och träd vara trogen sin rytm i olika skeenden är inte det lättaste. Det kräver en hel del självkännedom och förmåga att släppa förhandsföreställningar. Försiktiga, inåtvända människor tvekar lätt för länge, medan de utåtriktade och handlingskraftiga tenderar att trampa på gasen för mycket. Att ändra på invanda mönster för att bli mera i samklang med livet inom sig kräver i allmänhet att man blir tvungen att öppna sig också mot sin egen sårbarhet – den försiktige mot risktagningen, den handlingskraftige mot den tysta, tomma pausen mellan handlingarna.
Själv har jag i vissa lägen blivit särskilt uppmärksammad på min egen rytm. Intressant har det varit till exempel att notera att när man efter en arbetsdag stigit in i yogasalen, kommer man med hektiska steg och slänger sig ner på golvet.
Vid slutet av yogapasset känns det som en stor förändring bara att sätta sig upp från liggande till sittande ställning. Rytmen har blivit så mycket långsammare. Vilan djupt inne i kroppen kräver också långsamma rörelser ett bra tag efteråt.
Andra gånger har jag haft drömmar om nätterna som säger åt mig att jag inte skall dröja utan ”plantera mina blomlökar inom en vecka”. Som ett slags inspiration när jag tvekar.
När man kan invänta den rätta tiden, blåser livet ofta medvind och gynnar ens strävanden. Forcerar man olika processer, brukar livet tycka om att sätta krokben för en. Som en liten vink.
Rytmtänkande kan befria oss från alltför starka prestationskrav och alltför modfällda besvikelser. Efter den tid som är nu kommer det alltid en ny tid som vill något nytt med oss.
När Clarissa Pinkola Estés i sin bok skildrar livets egna växtkrafter, närmar hon sig var och en som håller på att förlora tron på sin egen inre sommar. Hon frågar sig vad det är som aldrig kan dö och svarar: ”Det är denna trofasta kraft som vi bär med oss från födseln, den som är större än vi själva, den som inbjuder nya frön till öppen och sargad och obrukad mark så att vi kan börja växa på nytt.”
Se där en konst – att vara sargad. Och öppen.