Med barnets ögon (25.11.2008)

Han är tre månader gammal. Jag håller honom i famnen och han betraktar envetet och förtjust några gamla tandborstglas ute på sommarstugan. Det ena är blått, det andra orangefärgat. Å, dessa fantastiska färger! Någon annan stimulans behöver han inte på en lång stund.

Han är sex månader gammal. Han ligger raklång på morfars säng och tittar på tavlor på väggarna och han jublar. Höga skrik av lust och intresse bubblar upp ur hans strupe. Att livet kan vara så underbart. Ett par svarta kängor tecknade på vit botten. Yes!

En baby har så mycket att möta, allra första gången. Numera vänder min systerson på huvudet stup i kvarten för att hinna se allt omkring sig, helst också känna, smaka och höra. Morfars räkningar som prasslar så trevligt när man rör vid pappershögen med handen. Mormors blomkrukor med de glatta blombladen. Väggklockan med de rasslande kedjorna. Och hans tokiga moster som bara vill leka med konstiga djurläten och stavelser och rim i olika röstlägen. Han blir alldeles stilla och tittar och begrundar och tittar.

För att inte tala om havregrynsgröten sen. Har något smakat så gott som en halv tesked alldeles ljummen havregrynsgröt utblandad med litet modersmjölk!

Han gapar stort. Och smackar och smackar och smackar.

Så mycket vet han inte om världen. Han håller på att ta reda på vad den är. Under tiden ger han oss som följer med honom sin egen svindlande upptäcktsresa: sådant här är livet när man ser på det med nya ögon. Öga, mun, öra, känsel – varje sinne en källa till en stor, variationsrik glädje. Han ser och hör och känner med hela sig. Han får mig att reflektera över om jag själv kan se och höra och känna.

Med sin oförvillade blick, sin förmåga att uppleva inspirerar han mig till större vakenhet inför omgivningen. Jag lyssnar in honom och förundras. Vill lära mig det språk som han riktar mot världen. Vill förstå hur han visar sin relation till den.

Och jag tänker på oss alla vuxna och förståndiga som har slutat skutta över golvet och höja glädjetjut och gråta ut alla våra tårar. När ska vi lära oss balansera all vår vuxenhet med litet större barnlikhet? Barnet har något vi behöver mellan pappershögarna och datorjobbet och mötena och tidtabellerna. Bort, för en stund, med planer, plikter och pretentioner! Fram med upplevelsen av nuet som en blomknopp som alldeles just håller på att öppna sig.

”Varseblivningen av tillvarons under kräver inte att vi tror eller antar något. Det är helt enkelt fråga om att noga och engagerat betrakta vad livet ger”, skriver Michael Stark och Michael Washburn i Journal of Religion and Health 1977 och får det att låta hur naturligt som helst.

Minns jag alltså vilken färg himlen hade när jag drog upp rullgardinen i morse? Minns jag hur morgonmålet smakade? Hörde jag hur trafiken lät när jag var på väg till jobbet? Kände jag beröringen av mina fötter mot marken där ute?

Om tankarna är någon annanstans, kopplar hjärnan ofta bort registreringen av sinnesintrycken. Men det går att väcka den igen när autopiloten kör för rutinmässigt genom livet.

Några som har fått särskild träning i det är de som sysslar med zenmeditation.

I en undersökning fick några erfarna zenmeditatörer i uppgift att sitta och lyssna så uppmärksamt de kunde på en metronomliknande apparat som knackade fram samma ljud om och om igen.

När människor som inte brukade meditera hörde ljudet, hade deras hjärnor vant sig vid det efter ungefär tio knackningar, men zenmeditatörernas hjärnor registrerade rentav den fyrtionde knackningen lika starkt som den första! De som länge hade utövat meditation visade alltså förmåga att ta till sig varje ögonblick med samma fräschör.

De hade något av det lilla barnets sätt att närma sig världen: att vara närvarande i det som händer, precis som om det var första gången.

I dag är också första gången just den här dagen finns.