Selma Lagerlöf bortom myterna (20.11.08)

I dag är det 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes på Mårbacka i Värmland. Fortfarande drar Mårbacka till sig 50.000 besökare per år, och i Sverige satsas det nu för fullt på jubileet.
 
Det är fint att ett viktigt författarskap blir ihågkommet, men emellanåt får jag faktiskt ta mig för pannan när jag läser om utbudet kring det just nu. En matexpert ger tips på bakverk från Mårbacka som man kan göra själv, Selma Lagerlöfs bilar exponeras på nätet (en Nash och en Volvo, med uppgifter om modelltyp) och hennes roll som affärskvinna dryftas. Typiskt nog för vår tid: författaren sätts i fokus, på bekostnad av de litterära verken.

Särskilt mycket har berättelserna om Selma Lagerlöfs kärleksrelationer varit på tapeten sedan hennes brevarkiv öppnades 1990, femtio år efter hennes död. Triangeldramat mellan henne, Sophie Elkan och Valborg Olander är hett stoff, och Sveriges tv kommer nu i jul att sända en tvådelad serie om Selma och Sophie med Helena Bergström i huvudrollen.

Men var finns själva författarskapet?

Visst. Det görs nya dramatiseringar och filminspelningar av hennes verk. Till exempel har den annars omotiverat litet omtalade ”Charlotte Löwensköld” premiär på Stockholms stadsteater i kväll.

Men vem talar om böckerna, själva böckerna?

Horace Engdahl, ständig sekreterare vid Svenska Akademien, hävdar åtminstone att han har läst ”Gösta Berlings saga” omkring tio gånger. För honom är Selma Lagerlöfs författarskap något att ständigt återkomma till.

Själv har jag kanske inte läst den mer än ett par gånger, men den är de facto den bok som i min ungdom gav mig den största läsupplevelse jag någonsin haft. Märkvärdigt nog (för att använda ett av Selma Lagerlöfs favoritadjektiv) har bokens själva grafiska utformning blivit en del av läsminnet. Jag lånade verket som 13-åring i Vasa svenska flicklyceums bibliotek. Det var ett mastodont exemplar med tjocka pärmar i mintgrönt, och varje kapitel inleddes av en anfang, en utsirad begynnelsebokstav. Ja, det var som om det grafiska i sig hade något slags samklang med den passionerade berättarkraft som jag upplevde i texten och som gav liv åt mina egna författardrömmar.
 
Selma Lagerlöf följde mig sedan hela tonårstiden. Jag läste i stort sett allt jag kom över av henne, hade svårt med somligt men överväldigades av annat. Fastän hon numera inte längre är en ständig följeslagerska finns hon ändå med som ett envist bultande hjärta bakom mitt eget skrivande. Jag vågar nästan påstå att hon är den författare som stått mig närmast av alla. Hon är sedan min ungdom urtypen för vad ett författarliv kan innebära och hur ett skrivande kan gestalta sig, med alla sina våndor.

Ändå värjer jag mig starkt mot all slags mytbildning kring henne. Vad betyder superlativer som att hon är ”störst” bland svenska prosaister eller, något mer moderat, ”hör till de största”? För mig skymmer sådana ord upplevelsen av hennes texter. Jag vill inte ha etiketter klistrade på henne. Jag vill veta vad hon ger människor. Vad väcker hon hos den som läser ”Jerusalem”, ”Körkarlen”, ”Kejsarn av Portugallien” eller någon av hennes andra böcker? På vilket sätt är det hon lever inom läsaren?

Till ett levande författarskap hör att det ständigt omprövas, upplevs på nytt, ges nya perspektiv. Därför ska man också våga säga att komposition inte alltid var Selma Lagerlöfs starkaste sida, att hennes språkliga stil emellanåt är föråldrad och att hennes behov av moraliska slutklämmar ibland våldför sig på persongestaltningen och textens egen naturliga andning. Den som läser hennes brev märker också hur missnöjd hon själv var med en del aspekter i det hon åstadkommit.

Ändå finns det så många bottnar att upptäcka hos henne, inte minst i gliporna mellan vad hon avsett att skriva och vad som i praktiken blir skrivet när kreativiteten tar över handen. Så vidgar sig hennes texter stundtals utöver hennes förhandsambitioner, blir mer levande och oförutsägbara. Själva hettan och allvaret och upptåget imponerar.