Fienden inom oss (22-9-08)

Det har nu gått en dryg månad sedan Georgienkriget men krisen är inte över. De ryska truppernas reträtt diskuteras, Nato kritiserar EU:s avtal med Ryssland och Georgien kritiserar de ryska avtalen med utbrytarrepublikerna. Under ytan finns det dessutom en mängd konsekvenser av våldet: misstro, vrede, sorg, spekulationer om motiv och planer, upplevelse av nya hotbilder och så vidare.

Jag har under hela medierapporteringen av krisen känt stor frustration över hur förenklat man talar om det som har hänt, hur lätt Georgienproblemet blir en berättelse om att den ryska björnen vaknar till liv igen och om att det finns risk för ett nytt kallt krig. Samtidigt har jag glatt mig åt att debattartiklarna i ämnet fortsätter. Debatt innebär att man försöker orientera sig i en svårtolkad situation, i bästa fall att man fortfarande söker efter ”sanningen”, den som består av många komplexa sammanhang och som blir allt svårare att ringa in ju mer kunskap man får. Det är då, när sanningen är svårfångad, som man i själva verket närmar sig den.

Eftersom jag haft svårt att utgående från dagspressen bilda mig en uppfattning av kriget, har jag – som jag brukar – vänt mig till de expertartiklar som freds- och konfliktforskningsinstitutet i Lund, TFF, lägger ut på sin hemsida på nätet (www.transnational.org). Där har jag speciellt studerat analyser av de erfarna konflikthanterarna Jonathan Power och Jan Öberg. Min slutsats är att den hotfulla bild av ett ensidigt maktgalet Ryssland som målas upp gång på gång i våra medier i mycket handlar om en bild som vi har skapat oss själva. Det är en bild som framkallas av irrationella behov, bristande information och behov av en mer entydig tolkning av kriget än vad som realistiskt är motiverat. Bilden av Ryssland som ett monster handlar då mer om en bild inom oss än om faktiska omständigheter, där ju vårt eget agerande i väst är inblandat. Jag har därför lånat den effektfulla titeln på Jan Guillous roman ”Fienden inom oss” som rubrik för denna kolumn.

Med detta vill jag ändå inte på något sätt urskulda Ryssland för de oproportionerliga våldshandlingar landet har gjort sig skyldigt till i Georgien. Mitt syfte är snarare att hitta mer proportioner på kriget som helhet. Det innebär bland annat att inte utse en enda syndabock eller fokusera på en enda händelse (Rysslands angrepp), utan att se på större sammanhang och i längre tidsperspektiv.

Det finns en mängd faktorer som kan nämnas som bakgrund till konflikten. I andra sammanhang har bland annat nämnts hanteringen av Balkankrisen och Kosovofrågan, där Rysslands förslag om förhandlingar och kompromisser inte blev hörda.
 
Man kunde också räkna upp en hel del andra situationer där väst har valt att inte bemöta Rysslands behov och intressen. När Gorbatjov i tiden begärde ekonomiskt stöd av G 8-länderna för att bygga upp ett demokratiskt Ryssland, fick han nej. När Tyskland enades fick Ryssland löfte om att Nato inte skulle expandera, men det löftet har brutits flera gånger. Rysslands protester mot Natos utvidgning har konsekvent ignorerats.

Det internationella samfundet bär också sitt ansvar genom att det har nonchalerat de
georgiska problemen tills de har vuxit sig svårhanterliga. Vem har brytt sig om att de etniska minoriteterna i Georgien har blivit kränkta och känt sig allvarligt hotade av det instabila ledarskap som Georgien har i dag?

Det som många inte känner till är att Georgiens militära budget från 2002 till 2008 har
ökat 50 gånger. Med vems hjälp?

Enligt Jan Öberg är det naivt att tänka sig att Georgiens Saakasjvili inte fått grönt ljus från Washington för sin attack på Sydossetien. Han skriver också om israeliska intressen och investeringar.

Man får verkligen fråga sig vad det är USA och Nato håller på med. Det är fullkomligt
platt fall av Nato att i allt högre grad hänvisa till Ryssland som ett nytt hot som kräver upprustning om man tänker på att Rysslands militära utgifter i dag motsvarar bara 5 % av Natos. Vem är alltså det stora hotet? Och vem är det som hävdar att det får bruka våld på främmande lands territorium på Balkan men att när ett annat land gör detsamma i Kaukasien, så är det något helt annat?
 
Allt detta rättfärdiggör naturligtvis ingalunda någon maktpolitik från Rysslands sida, men det sätter in Rysslands ageranden i ett sammanhang. Maktpolitik föds inte ur ett vacuum, utan ur maktlöshetens historia. Etniska konflikter leder i allmänhet inte heller i sig till separationskrav om de etniska minoriteterna ges tillräckligt handlingsutrymme inom sitt eget lands gränser under ett gott ledarskap. Så mycket av det som sker handlar inte om konflikterna i sig, utan om hur de hanteras.
 
Och så länge båda parter i en konflikt fortsätter att hävda att det var den andra som började kommer någon vettig lösning inte till stånd.
 
Jag är djupt oroad över det behov av fiendebilder som rapporteringen kring Georgienkrisen har vittnat om. I värsta fall skapar dessa bilder just den verklighet de tror sig utgå från.

Själv är jag varken på Rysslands eller Georgiens sida. Jag är emot våldet, oberoende av från vilket håll det kommer. Jag är för de grupper inom Ryssland och inom Georgien som strävar efter att ta ansvar för sina egna handlingar och inte skylla sitt beteende på andra.