Vid livets gräns (11-04-2008)

- Krematoriet nästa.

Det var en stående replik hos min morbror de sista åren han levde. Han tyckte sig ha bara en anhalt kvar: krematorieugnen. På något märkligt sätt fick han det att låta som om det ännu skulle hända något spännande i hans liv: döden skulle gästa hans bädd; han visste bara inte när.

Nästan fyra år kom hans slutsträcka att räcka. I nästan fyra år var han beroende av andra människor för sina dagliga rutiner. Länge kunde han ta sig upp från sängen till rullstolen själv, kunde hämta sin Pepsicola från kylskåpet, kunde sätta på skivan med peruansk folkmusik, kunde hämta böckerna av Vilhelm Moberg och Anatole France ur bokhyllan, de som följt honom genom livet.
 
Det sista halvåret var det annorlunda. Då låg han mestadels till sängs, och det var inte mycket han orkade läsa. Musiken fanns ändå kvar – var det så Wiener Sängerknaben, Harry Belafonte eller den latinamerikanska etnomusiken. Bara någon satte på skivan åt honom, så.

Nu när vi i vår har tagit farväl av honom och fört hans kropp till krematoriet, har jag tänkt på att det har funnits tillgång till en oförutsedd kvalitet i den mycket begränsade tillvaro som livets slutsträcka kan vara. När det är så mycket som skalas av, blir det som återstår så mycket skarpare belyst. Jag har märkt att det kan vara en extra gåva för en människa om hon får mosad banan med mjölk till efterrätt. Och jag lärde mig att njuta av de små leenden som ibland sprack upp i min morbrors ansikte – kanske bara för en oväntad repliks eller handtrycknings skull. Bara att leenden var möjliga var något speciellt. Långa stunder gick det inte att föra något samtal den sista tiden – men det var ändå inte bortkastad tid. Poängen med mina besök var helt enkelt att dela litet tid, att vistas i samma rum som min morbror ett tag. Gavs det något därutöver, var det bara bonuspoäng.

Vad är kvaliteten i detta?

Vad är det som blir belyst just i det begränsade?

Kanske handlar det om att olika sociala roller blir satta åt sidan. När det är så mycket som helt enkelt inte går att prestera vare sig fysiskt eller i form av någon underhållande konversation, når man ner till något slags ursprunglig mänsklig samvaro, där just bara detta att ”vara tillsammans” är ett värde i sig självt. Man delar det att vara människa. Gemenskapen bygger på att man noterar varandras närvaro, ser ut genom samma fönster, äter frukt tillsammans – eller vad det kan vara. Det handlar inte om någon djupgående och totalt engagerande samvaro, men i det enkla mötet finns ett slags stabilitet som inget kan rucka på. Kanske fungerar det just för att det är fråga om så begränsade stunder under en begränsad period.
 
För mig som kan gå och springa och hoppa fortfarande har kontakten med det begränsade gett också ett slags indirekt mervärde: en mer påtaglig medvetenhet om den gåva det är att själv inte vara sängbunden, ännu. Liksom ett behov av att inte slösa bort gåvan genom att nonchalera den eller ta den för given.
 
Mötet med det begränsade är en förutsättning för tacksamheten.

Också på andra plan i livet.

Det är när man vet vad man saknar, eller kan sakna, som man förstår också vad man har. Den som är ensam lär sig uppskatta gemenskap. Den som kommer till korta ser i andra ögonblick sina resurser klarare. Den som inte alltid får vad han behöver, han lär sig njuta av behovstillfredsställelsen när den kommer.

Så finns det ett samband mellan svaghet och styrka, mellan sorg och glädje, mellan hunger och mättnad.

Och när döden tecknar sin gräns rakt framför ens ögon, då går det aningar genom ens kropp om vad livet är.