Det förflutna som hemlig kod (03-03-2008)

Den här vintern som inte är någon vinter påminner mig om vikten av att leva i nuet. Snön kommer, snön far – och det är lätt hänt att man inte riktigt kan njuta av den medan den finns för att man tänker på att den kanske smälter bort nästa dag. Eller så tänker man nostalgiskt på ”hur vintrarna var förr”, i synnerhet ”när man var liten”. Det är inte svårt alls att liksom nästan hoppa över de vackra, gnistrande snödagar som vi emellanåt, trots allt, får del av. Också den här vintern.

Det hastigt växlande vädret aktualiserar vårt förhållande till tiden, vårt förhållande till det föränderliga, det förgängliga, det okontrollerbara. ”Carpe diem” – ta vara på dagen – nämns ganska ofta i olika sammanhang, men att verkligen göra det, fullständigt närvarande i nuet, utan att vare sig bli hektisk eller loj, är en mycket stor konst. Det handlar förstås om träning, men själv tror jag också att det många gånger inom oss kan finnas ett omedvetet behov av att vägra välkomna nuet därför att vi är rädda att det på något sätt skall innebära en upprepning av något smärtsamt i det förflutna. Sådana gånger blir vi det förflutnas fångar, åtminstone tills den gamla smärtan blir tillräckligt synlig.

Det här med att låta det förflutna bli synligt är på något sätt fruktansvärt omodernt – och vidunderligt viktigt. Men var finns det någon plats för det när det i vårt samhälle fokuseras så mycket på effektivitet och snabba, innovativa lösningar, på att rycka upp sig och ta sig samman och inte slås ner av motgångar utan gå vidare, gå vidare?

Den här kampandan är visserligen värd respekt i sig, men det är när den tillåts regera på bekostnad av bearbetningen av det som har varit som den också kan bli ett hinder för reell utveckling. Om man inte vet varifrån vi kommer, förlorar man kompassriktningen för vart man är på väg. Och om man upplever att det att ge det förflutna uppmärksamhet innebär ett onödigt ältande, varför skulle man då lyfta fram det inom sig som en gåta att vara mer nyfiken på? Vill man inte lösa den gåtan, blir den i stället en bankkortskod som förblir hemlig för en själv och därmed hindrar en från att lyfta energi på sitt livskonto. Så ser åtminstone jag på det: om den energi som finns lagrad i gammal smärta och gamla tillkortakommanden inte avtecknar sig tydligt för oss, äter den i stället av nuets energi. Det som inte är mentalt avslutat är där och tär.

Sådana processer skapar de svåraste konflikterna i nuet. Det kan vara konflikter som det nästan inte går att tala om, konflikter som verkar vara utan utvägar därför att de bär på så mycket laddning från tidigare händelser, kanske rentav så långt tillbaka i det förflutna att de är oåtkomliga för det medvetna.
 
Det är i sådana sammanhang som jag allra starkast upplever ordet ”tragik”. Den största tragiken i livet är för mig inte det som händer i nuet – är det så fråga om motsättningar, förluster eller oväntade bakslag – utan det som hindrar oss från att hantera nuet på grund av de olösta frågorna i det förflutna. Den största tragiken är när det förflutna knyts så tätt till nuet att de två inte kan skiljas åt utan tillsammans bara skapar en mur framför framtiden.

Jag har under åren funderat mycket på till hur stor del det förflutna är åtkomligt och kan bearbetas. Är vi människor för evigt präglade av det vi har varit med om på ett bindande sätt, eller kan vi omfamna den gamla smärtan så att den släpper sitt grepp om oss, förvandlas till ett perspektiv, till något som finns men som inte längre gör oss rädda för upprepning? I vilken utsträckning kan vi bli vän med det förflutna, så att det verkligen börjar tala med oss och lämnar ut sin bankkod?

Jag har inte svar på de frågorna men jag tror så här: att vi börjar älta de gamla oförrätterna bara om vi tänker mer på hur andra har betett sig än på vad som har hänt med oss själva i det som har skett. Ältande hänger ihop med att gräma sig. Ju mer vi klarar av att öppna oss mot det förgångna utan att vara kritiska och nedlåtande mot oss själva, desto mer kommer det att uppenbara sina hemligheter för oss.

Själv känner jag mig tacksam över den nya tid som tillsvidare blir mig given. Tiden ger mig möjlighet att skärpa blicken, lyfta den, sänka den, vända på huvudet, se åt sidorna och rakt framåt. Tiden ger mig möjlighet att märka att det snöar ibland, också om snön bara är tillfällig.