Glädjen i latinet (28-01-2008)

I slutet av 70-talet hade jag glädjen att gå i ett gymnasium där det var möjligt att ha små undervisningsgrupper. Tack vare den här frikostigheten från administrativt håll – knappast tänkbar i dagens spartider – kunde jag läsa latin i tre år i en liten grupp på fyra personer, det vill säga: när vi alla var på plats. Ibland blev det nästan privatundervisning.

På det viset inplanterades latinet i mig när själen ännu inte var belamrad av kunskap från många olika håll utan hade plats att törstigt och i lugn och ro suga i sig det som erbjöds. På något sätt har gymnasieårens latin blivit ett slags ursprungligt ”språklager” på botten av mitt inre, språkliga rum. Det finns där och skymtar till emellanåt, nostalgiskt och upplivande, ibland bara som en totalt oanvändbar men småtrevlig och kuriös repertoar av otidsenliga ord som ”lans”, ”treroddarskepp” och ”krigstribun”, men ibland också som konkret hjälp när det gäller att härleda ords betydelse.

Latinet har gett mig en särskild känsla för språkets väsen. Det hjälper mig att förstå lånords betydelse på ett djupare plan. Inledningsmeningen i vår tunna, lilla lärobok ”Lingua latina” (från 1930-talet!) står för evigt i ett speciellt skimmer: ”Sicilia est insula.” (”Sicilien är en ö.”) En total banalitet innehållsmässigt. Symboliskt ändå inkörsporten till ett helt nytt språk, som förbinder en med en klassisk kulturskatt och med många andra språk. Jag har aldrig läst vare sig spanska, franska eller italienska men inbillar mig ändå att jag kan förstå en del av de språken, åtminstone ditåt och i små bitar, via latinet. De uppstod ju en gång i tiden via latinska dialekter.

Den stora njutningen med latinet har kanske varit att det inte påtvingats en av yttre orsaker. Det har varit helt frivilligt och ofta fullständigt ”onyttigt” i snävt rationell bemärkelse – men just därför så exklusivt och lockande. Jag blev själv en otidsenlig tonåring som skrev ämnet i studentskrivningarna. (Och de senaste tio åren har i medeltal omkring 150 abiturienter per år gjort detsamma!)

Men när jag på 80-talet flyttade till Åbo för att studera vidare och tänkte förkovra mig i det ädla klassiska språket litet grann, var nivån en annan. Jag minns en av lektionerna i början då läraren läste ett avsnitt på latin och frågade oss fåtal studenter om vi ”i stort sett” hade förstått innehållet, genast. Det hade åtminstone inte jag. Så bevandrad var jag inte. Jag behövde slå upp och bena ut och studera ordformer och tänka efter för att trevande närma mig det tänkta budskapet. Och jag förundrade mig över läraren som överskattade sina adepter så mycket. Visste han alls vad vi hade för bakgrund?

Eller var det jag som i egenskap av förstaårsstuderande gick på en alldeles för avancerad kurs?

Om jag minns rätt slutade jag ganska snabbt.

Jag hade ju ändå inte kommit till Åbo för att läsa Catullus och Horatius utan vanliga svenska författare som skrev på vanlig svenska. Jag skulle läsa poetik och grammatik och fornisländska och allt vad det hette för mitt kommande yrke, men latinet, det fanns till bara för glädjen. När de latinska studierna blev för professionellt inriktade, hoppade jag av.

Fortfarande kan termer som ”ablativus absolutus” och ”gerundivum” ha sin tjusning bara att uttala, men det skall medges att mycket av det som lärdes har blivit glömt. Tillräckligt minns jag ändå för att känna den där kittlingen i att närma sig språket och försöka luska ut vad olika meningar och sentenser betyder, när de dyker upp här och var. På något sätt är det kul att också ha ett antal latinska citat med sig i bagaget som man kan plocka upp när andan faller på.

Jag minns ännu min latinlärare Gustav Ulfvens handstil på tavlan nere i Övningsskolans gymnasiums första våning, då han skrev: ”Gutta cavat lapidem, non vi sed saepe cadendo” och hur han markerade lång och kort vokal ovanför texten. Ja, droppen urholkar stenen, inte med sin kraft utan genom att falla ofta … Varför inte? Det kan jag väl behöva någon gång när jag förtvivlar.

Men medges skall att om man lyssnar på Nuntii Latini, de latinska nyheterna, i radion så är det liksom fel stämning när det talas om ”in urbe New York”. ”New York” hör liksom inte hemma i det latinska språkets universum. Det är ett modernt ord som inte ger några nostalgiska rysningar längs ryggraden alls.

Men varför inte? Skam den som ger sig om han vill uttrycka något – är det så på latin.