Leva utan tv (01-11-2007)  

Jag är en av de 28 093 personer som har sagt upp avtalet om tv-licens på grund av övergången till digital-tv. Vi är ganska många, kittlande många – som inte bara vill följa med strömmen och ytterligare översköljas av ökad bildinformation. Motiven till att leva utan tv varierar, men vårt val är gemensamt.

Mitt eget beslut handlar om vad det kostar i förhållande till vad jag får. De ökade kostnaderna har motiverats med löften om bättre bildkvalitet och större programutbud, men själv har jag från tidigare varit nöjd med det antal kanaler jag har liksom med bildkvaliteten. Jag upplever därför att digitaliseringen inte ger något mervärde för mig.

En liten protest är mitt beslut också – en protest mot att tvingas betala mer för det man redan har, ifall man vill behålla det. Det är också en protest mot en teknikaliserad värld, där själva tekniken börjar betyda mer än människors verkliga behov av den.

Redan i den analoga teknikens tidsålder tyckte jag att det är så förfärligt synd om tv-tittande hindrar oss från att utveckla gemenskapen med varandra. Vi sitter försjunkna i våra soffor om kvällarna i stället för att ringa på hos varandra. Många människor umgås mer med hallåan i tv än med grannar och vänner. Tv:n bidrar till att upprätthålla tendensen till ensamhet i samhället. När tv:n stängs av har kvällen plötsligt tagit slut och tiden för umgänge med andra är förbi för länge sedan.

Mitt beslut att tillsvidare avstå från tv:n innebär för min egen del ändå inte så stora förändringar i fråga om tidsanvändningen, eftersom jag ändå inte har sett så mycket på tv. Jag prioriterar ofta annat – som vänner och motion, läsning och skrivande, tid för tankar och tystnad. Att välja bort de program jag inte vill se på brukar inte heller vara något problem.

Därmed inte sagt att tv:n inte har något gott med sig. Bara under det senaste året har jag sett fler fantastiska filmer, underhållande tävlingsprogram, intressanta personintervjuer och klargörande utrikesreportage. Ibland känner jag mig rentav överraskad över kvaliteten på det tv-program jag har tittat på.

Tv:n har alltså, trots att jag inte har låtit den sluka så mycket av min tid, fyllt en klart positiv funktion.

Att leva utan tv är därför något som ändå har inneburit en viss omställning. I flera veckor efter att min tv-ruta slocknade drogs fingrarna automatiskt till tv-knapparna vid vissa tider på dygnet. I synnerhet Tv-nytt hade varit en del av min dagliga rytm.

Det är också det programmet jag mest har saknat. Eftersom jag är särskilt intresserad av utrikespolitiska nyheter, missar jag numera det tilläggsvärde som visuell information kan ge vid rapporteringen. Att leva utan tv aktualiserar alltså mitt förhållande till bilder. Vad är det som saknas om man hör nyheter bara via radio och läser om dem i tidningar? Ansiktsuttrycken bakom uttalanden som görs. Gestiken. Och en mer noggrann och levande miljöbeskrivning än vad en pressbild kan klara av.

På något plan kan det därför kännas som om ett fönster utåt mot världen nu är stängt.

Å andra sidan kanske jag läser tidningarna mer noggrant, där jag får en fördjupad analys.

Den tyske psykiatern Joachim Bodamer ger också en viss tröst. Redan 1959 skriver han i sin bok ”Människan utan jag. Analys av vår tids sjukdom” att det att avstå från ständigt flödande information varken betyder isolering eller världsfrånvändhet. Han utgår nämligen från att människan efter arbetsdagens slut framförallt behöver ”återvända till sig själv” och att den som känner sig själv ”aldrig är främmande för världen”. Han menar att den yttre bildövermättningen leder till en tilltagande inre bildfattigdom. ”Framtidens människa”, hävdar han, ”är en människa som förstår att använda tekniken som ett instrument för sin frihet” och inte bli slav under den. Vi kan frivilligt begränsa hur mycket nya intryck vi tar in från omvärlden.

Att slötitta på tv hjälper många att koppla av, men vore det inte viktigt att vi också hade tid för återhämtning, tid för bearbetning av våra upplevelser utan att ge hjärnan ständigt ny stimulans?

Ju färre ting i omvärlden vi väljer att inrikta oss på, desto djupare och rikare blir vår förmåga att iaktta, uppleva och psykiskt bemästra, skriver Bodamer.

I stället för att racka ner på tv:n som medium vill jag för min del koncentrera mig på de möjligheter som en stängd tv-apparat erbjuder. Det handlar då primärt inte om att säga nej till tv:n utan om att säga ja till något annat.