Den komplicerade respekten (05-10-07)

Karikatyrerna av Muhammed – tidigare i Danmark och nu i Sverige – aktualiserar ett viktigt samtal om yttrandefrihet och respekt, som jag redan har berört i tidigare kolumner och här gärna vill fördjupa. De som försvarar Muhammed som rondellhund verkar ofta tycka att yttrandefrihet och respekt står i motsättning till varandra. Att visa respekt för muslimerna upplevs som att göra avkall på yttrandefriheten, men det är en syn som jag har svårt att riktigt förstå.

Ur ett perspektiv kanske den går att förstå, nämligen om man ser religion, och då i synnerhet islam, som liktydigt med ideologiskt förtryck, fundamentalism och fanatism. Då är det fullkomligt följdriktigt att kampen för yttrandefrihet utan religiösa hänsynstaganden samtidigt är en kamp för mänskliga rättigheter och inre, intellektuell frihet. Också jag delar de värderingar som tar avstånd från förtryck, fundamentalism och fanatism. Skulle vi visa respekt mot uppenbara kränkningar av människovärdet, är vi definitivt ute och seglar i undfallenhetens och den missriktade hänsynens farvatten.

Det är inte alls detta jag talar om när jag hävdar vikten av att visa respekt för människors tro. Och det har att göra med att religion för mig inte primärt handlar om ideologi utan om en livshållning till det som är större än människan. Jag gör en distinktion mellan religionen i sig och missbruk av den. Det innebär att jag anser att det finns religiös tro som inte är fanatisk och förtryckande och att det är den som det finns skäl att respektera, bland annat genom att inte smutskasta de centrala symbolerna och gestalterna inom den.

Synen att all religion inte är förtryckande baserar jag dels på min erfarenhet av att det finns många olika schatteringar av tro inom en religion, dels på mitt sätt att se på religiösa skrifter.

Jag skulle till exempel inte skriva ut mig ur kyrkan bara för att en minoritet är kvinnoprästmotståndare, och jag vill inte låta mig vilseledas av massmediernas ensidigt våldsamma bild av islam. Jag vill också ta de moderata, ickevåldsförespråkande muslimerna på allvar, till exempel de som nu fördömt mordhotet mot Lars Vilks.

I religiösa skrifter som Bibeln och Koranen går det lätt att hitta avsnitt som talar om våld och hämnd. Eftersom jag inte ser på dessa texter som ideologiska lagtexter som till alla delar skall tolkas bokstavligt, innebär hämndtemat i dem inte i sig för mig att en religion är våldsam. Det är nämligen ett faktum att man i dessa texter också kan hitta totalt motsatta utsagor, nämligen starka uttryck för kärlek och försoning. Själva denna motsägelsefullhet i de religiösa skrifterna ser jag som ett tecken på att det inte är fråga om renodlat ideologiska texter. I så fall hade texterna putsats och likriktats och gjorts alltigenom konsekventa. Nu är det i stället olika röster som gör sig hörda i dem, var och en utifrån sin situation.

Respekt är för mig inte i första hand en känsla, utan en attityd som man kan visa i handling. Respekt handlar mycket om att unna andra att vara olika oss själva och att inse våra egna begränsningar i att helt förstå denna olikhet. Respekt är inte nödvändigtvis att gilla andras åsikter, utan att ge andra frihet att ha dessa åsikter utan att nedvärdera dem som människor för den sakens skull.

Det finns till exempel inte orsak att se ner på kvinnoprästmotståndarna som personer fast man inte delar deras sätt att tolka Bibeln. Att respektera dem innebär för mig bland annat att inte lägga ord i deras mun som inte är deras egna, att inte tro mig veta deras bevekelsegrunder och avsikter. Jag kan bara säga att jag inte förstår hur de tänker eller så kan jag reagera på de konkreta åsikter de uttrycker, analysera argumenten, tränga djupare in i skärningspunkterna mellan våra sätt att se.

Eftersom Muhammed inte är helig för mig, kan jag inte heller känna igen mig i hur ont det gör för en muslim att se honom karikerad. Men en möjlighet är att i min föreställningsvärld byta ut Muhammed mot något annat som är heligt för mig och på det sättet lättare kunna identifiera mig med vad en kränkning av det heliga innebär. En människa som inte har egna erfarenheter av att något är heligt (i betydelsen ’större än man själv’), har självfallet mycket svårare att förstå detta.

För mig finns det ingen direkt motsättning mellan yttrandefrihet och respekt, om än en viss spänning. Behovet av att visa respekt handlar inte primärt om censur utan påverkar i första hand själva sättet att yttra sig. Om jag vill kritisera våldet inom islam, känns det då viktigt att utgå från konkreta terrordåd och inte från att kritisera muslimer i sig eller karikera centralgestalten i deras tro. 

(Något bearbetad.)