Den heliga yttrandefriheten (26-9-07)

Så har det hänt igen: profeten Muhammed har tecknats på ett nedvärderande sätt, som rondellhund. Det har gått två år sedan karikatyrerna i Jyllands-Posten. Då var det Danmark som stod i skottgluggen. Nu är det Sverige som för baneret.

Som om vi ingenting hade lärt oss av det förra misstaget.

Jag tar det som ett tecken på att dialogen inte fördjupades tillräckligt för två år sedan, utan att positionerna den gången förblev alltför mycket polära, också efter försök till samtal.

En sak är ändå annorlunda: i motsats till Danmarks statsminister Fogh Rasmussen har Sveriges statsminister Reinfeldt tagit emot ambassadörer från muslimska länder som har framfört sitt missnöje med teckningen. Poängteras kan ändå att det nu var fråga om ambassadörer från nästan dubbelt så många länder (kring 20) som förra gången (11), vilket visar att det muslimska engagemanget har ökat. Fastän Reinfeldt liksom Rasmussen svävar på målet i fråga om att fördöma tecknandet, tycker jag ändå att det är bra att han erkänner att det är fråga om en ”allvarlig kris”.

Det är också bra att europeiska muslimer (Europeiska fatwarådet och Europeiska federationen för islamska organisationer i Europa) tar avstånd från det dödshot som nu har riktats mot den svenske konstnären Lars Vilks. Genom det visar de vilja att ta ansvar för sin del av problemet.

Genom det visar de också att alla muslimer inte förespråkar våld, att islam inte i sig är en våldsreligion.

Men varför är det så svårt för någon av beslutsfattarna i väst att ta sitt ansvar? Varför ses det som undfallenhet ifall man låter bli att publicera karikatyrerna eller rentav skulle ha styrka att be om ursäkt för dem?

Karikatyrerna har nu blivit symboler för yttrandefriheten. En av de danska tecknarna hävdade ifjol att han hade upplevt det som feghet och självcensur att vägra göra teckningen, och nu säger Lars Vilks uttryckligen att det för honom handlar om en princip – yttrandefriheten – ”som vi har kämpat för i hundratals år”.

Det verkar som om konstnärerna menade att de skulle göra avkall på sin egen frihet om de hade tackat nej till tecknandet av Muhammed.

Jag kan inte värja mig för intrycket att de som ser på problemet på detta sätt inte har tänkt färdigt på det. Som jag tidigare skrev i min kolumn om de danska Muhammedkarikatyrerna (Vasabladet 11.2.2006) anser jag att yttrandefrihet inte kan göras till ett självändamål utan bör kopplas till ett innehåll. Det bör finnas någon värdering som man vill föra fram genom det man uttrycker. Om det enda motivet till hävdandet av yttrandefriheten är att bryta ett tabu, göra det förbjudna, kan jag inte förstå dess funktion just som uttryck för någon mänsklig rättighet. Jag hittar ingen värdering i yttrandets innehåll. Jag hittar enbart ett behov av att överträda en gräns, för överträdandets egen skull. Principen om yttrandefrihet rycks då lös från alla sammanhang.

När principer på det sättet görs till något absolut, blir de fundamentalistiska. Om de hyllas på vilka villkor som helst, blir de liksom heligt oantastbara – och då befinner vi oss med ens väldigt långt från möjligheten till dialog och mänsklig samlevnad.

Enligt mitt sätt att tänka påminner karikatyrtecknarnas argumentation väldigt mycket om de mest högljudda muslimernas. Båda är lika oemottagliga för andras synpunkter.

Enligt mitt sätt att tänka skulle en ursäkt till muslimerna för teckningen av rondellhunden ingalunda behöva motiveras av rädsla eller ses som en eftergift på grund av yttre påtryckningar. En ursäkt skulle inte alls behöva handla om att vara till lags eller följa en allmän princip om att aldrig agera så att någon annan tar illa vid sig. Den skulle helt enkelt utgå från självrannsakan och en vilja att ta ansvar för vad man själv har gjort. Den skulle utgå från en insikt om att vi i väst ingenting har att vinna på att teckna Muhammed som rondellhund. Och från en vilja att visa respekt för andra människors värderingar, vilket absolut inte har något att göra med att förkrympa sig själv.

Jag skulle gärna höra vad de som försvarar karikatyrerna har för syn på vad det innebär att visa respekt för människor med annan tro än man själv. För mig handlar det inte om att hålla tillbaka med egna åsikter men om att uttrycka dem utan att svartmåla andra människor. Och jag upplever det inte som respektfullt att angripa en hel religion, eftersom det är en osann generalisering av avarter inom den.

I stället för att heligförklara yttrandefriheten som självändamål kunde vi fundera på vilka värderingar vi vill använda den till – och koncentrera oss på att uttrycka dem.