Böcker som förändrat mig (21-07-07)

Vad är det som gör att man i sin hand ibland får en bok som passar en perfekt just vid den tiden och i den situationen? På ytan ser det ut som en till synes slumpmässig nåd, men jag kan inte upphöra att förundras över det. Det har hänt mig inte bara en gång utan vid upprepade tillfällen: jag sitter plötsligt och läser en bok som ger mig precis det jag behöver just då.

Fast jag hör till dem som tycker om att ge vidare av den styrka jag fått av böcker, tror jag ändå inte att det är via böcker vi människor i första hand förändras. Det som mest inbjuder människan till förändring är den djupt personliga, konkreta erfarenheten, den som ofta är anknuten till känslor som sorg, rädsla och vrede. Eller: om man inte har kontakt med sina känslor, kan man i stället inbjudas till förändring av erfarenheter av att man blir alltför styrd av andra människor och yttre händelser och i sitt liv befinner sig på en plats som man upplever att man inte själv har valt. Jag tror alltså i första hand på livet självt som igångsättare av förändringar.

Ändå: böcker kan inspirera, förtydliga och bekräfta de processer som pågår i ens inre.

Skönlitterära böcker drabbar en ofta på ett plan som är svårt att riktigt beskriva. Det kan handla om stämningar och tonfall, en atmosfär i texten – som när jag första gången läste Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” (1891) med dess märkligt passionerade tonläge som på något sätt ändå inte föll ur ramen. Jag blev helt såld trots det förnumstiga slutet och det ibland mysteriösa innehållet som är så främmande för mitt eget sätt att skriva. Här fanns förutom den spännande atmosfären också människor som verkligen ville leva och som var fångna i motsättningen mellan sina känslor och sina moraliska strävanden. Det talade till mig på ett sällsamt sätt, då i mina tidiga tonår.

I andra romaner har jag snarare fascinerats av den livskänsla som väckts när händelser har inflätats i varandra på ett intrikat sätt och gett visioner om livsmönster och sammanhang som gett nya perspektiv. Ulla-Lena Lundbergs hundra år senare utkomna ”Leo” (1989) brände sig in i mig genom sin stora människovisdom, sitt klingande språk och sin bild av kärleken bortom det ytliga.

Men, som det tidigare har framkommit i mina kolumner, läser jag också en hel del psykologi och olika böcker i levnadskonst, och också där vill jag gärna lyfta fram några verk som har förändrat själva mitt tänkande på ett bestående sätt. Jag tror jag har nämnt dem i mina tidigare kolumner men här kommer de nu i samlad tropp:

Man kan inte vara annat än tacksam för att böcker av detta slag finns. Författarna är generösa människor som delar med sig av sin erfarenhet så att det kommer också oss som läser dem till godo. Så stöder de oss när vi trevar oss fram i det liv som vi ännu inte har någon distans till.