En tillräckligt god mor? (13-05-07)

Zachris Topelius mor Catharina Sofia Topelius dog 1868. Sonen vittnar i sin självbiografi om att han efter det upplevde hemmet ”som en ödemark”. Hon som hade varit ”hemmets själ” var borta.

Följande år skrev han så sin berömda dikt ”Min moder”, som inleds med raderna:

”Var finns en kärlek, som intill döden,
står oförändrad i alla öden,
som lik Guds ängel oss övervakar,
som fordrar intet, men allt försakar?”

Månne Catharina Sofia Topelius kände igen sig i detta?

Och hur är det med andra mödrar: upplever de att dikten talar till dem om dem själva, eller blir den ett krav på något ouppnåeligt?

Jag är själv inte mor och kan inte svara på frågan, men eftersom det är morsdag vill jag gärna föra ämnet på tal. Möjligheten att identifiera sig med Topelius bild av moderskapet är nämligen inte given. I bloggar på nätet läser jag om unga mammor som ger en helt annan bild. De beskriver situationen att vara mor som att ”gå med ständigt dåligt samvete”. Att vara mamma blir då att stå ut med sin egen otillräcklighet, sin brist på tid, krafter och förmåga. Att vara mamma är för många att ha en önskan om att kunna ge ännu mer åt sina barn än man upplever att man gör. Det är inte ofta man hör mammor som uttrycker att de kan vila trygga i sin kärlek till sina barn, i förtröstan på vad de har att ge.

Varför skall vi då bara tala om den självuppoffrande moderskärleken? Är inte också känslan av otillräcklighet värd att lyftas upp som något som är lika verkligt?

Att moderskärleken är djupt känd råder det inget tvivel om. Det vittnar till exempel Pamela Granskogs kolumn i Vasabladet 6.5.2007 om. Hon beskriver hur hon rentav blev förvånad över hur kärleken till det egna barnet öppnade nya vidder i henne.

Något väsentligt handlar det också om när den kurdisk-svenske författaren Mustafa Can skriver in sig i det svenska folkets hjärtan med sin bok ”Tätt intill dagarna – berättelsen om min mor” (2006). Hans öppet uttalade kärlek till sin mamma på dödsbädden har visat sig röra vid strängar hos många läsare.

Hos Mustafa Can är förhållandet till modern mer mångskiktat än hos Topelius. Han beskriver till exempel hur han skäms för sin mamma inför sina svenska kompisar, därför att hon går i huvudduk. Han brottas med sin ovetskap om vem mamman egentligen är, vad hon har känt under sitt hårda liv. Mammans ansikte är för honom delvis ett osynligt ansikte. Han upplever att han måste söka efter sin mor. I detta sökande hittar han en värld av uppdämda och gömda känslor.

Självuppoffringens baksida är att den som offrar sig blir osynlig.

Det osynliga skapar i sin tur ett tomrum.

Mustafa Can säger rentav:

- Min mor levde inte. Hon bara överlevde – för att jag och mina syskon skulle få överleva.

Själv har jag förmånen att ha en mor som ännu lever. Att under årens lopp kunna möta min mamma med olika perspektiv har jag upplevt som berikande. Relationen till henne som har fött mig till livet är speciell på sitt alldeles eget sätt.

Jag tycker om att ibland dröja vid tanken på mig själv som en del av en släkt – på mig som min mors dotter, på henne som sin mors dotter och på min mormor som dotter till en mor som jag aldrig lärde känna. Det ger en nästan hisnande utsikt som fördjupar förståelsen för kvinnotraditioner i släkten. Varje släktled tillhör ett tidigare sammanhang som har påverkat livshållningar och beteenden.

Så här på morsdag kan man i det perspektivet närmare reflektera över vad det kunde innebära att älska tillräckligt. Vad är det att inte älska så litet att man slutar vara lyhörd, men inte heller så mycket att man blir osynlig genom överdrivna hänsynstaganden? Vad är en rimlig kärlek? När tycker en mamma själv att hon är en ”tillräckligt god” mamma, med sina mänskliga tillkortakommanden?

Jag tror att de flesta mammor gör sitt bästa, utifrån sina förutsättningar.

Jag tror inte på den kärlek som, med Topelius ord, ”fordrar intet, men allt försakar”. Jag tror på den kärlek som försakar lagom mycket men också, i viss mån, kan ställa krav för att skydda sig själv.

Grattis på morsdagen, särskilt alla ni mödrar som tycker att ni inte räcker till!