Att tala med och om Iran (28-02-07)

Jag är så innerligen trött på den ensidigt förenklade bild av Iran som upprepas i västerländska medier: bilden av landet som trilskas, landet som inte vill lyda när man hötter åt det. Det ger en bild av att problemet ligger bara på ena sidan och att det börjar vara dags att ta itu med hårdhandskarna.

Konflikten seglar nu upp på den internationella himlen som ett allt större problem. FN är oroat för att anrikningen av uran i landet inte har upphört; olika typer av sanktioner diskuteras hela tiden. Samtidigt är det internationella samfundet splittrat i frågan. Ryssland, Kina och USA ser på problemet ur så olika perspektiv att det är svårt att tänka sig att de skulle kunna hitta en gemensam linje. Den kommunikation mellan Iran och västvärlden som har relaterats det senaste året verkar inte ha lett till några fruktbara svängningar. USA blir alltmer högljutt i sina pekfingerkrav mot landet, och Iran upprepar mer ihärdigt än någonsin att det har rätt att fatta beslut om sina egna angelägenheter. De två länderna möts ingenstans och det sätt att kommunicera som tillgrips leder ingen vart. Ju mer USA tjatar om kraven, desto större blir antagligen också Irans behov av att hävda sin självständiga, fria vilja.

Idealet vore om Iran självt kunde uppleva att det agerar självständigt och fritt, oberoende av hur landet går vidare i kärnanläggningsfrågan. För att det skall bli möjligt måste kärnanläggningarna förlora sin symboliska betydelse som tecken på nationell suveränitet. Den nationella självkänslan behöver hitta fäste någon annanstans.

Var håller den kreativa kommunikationen hus, viljan att hitta nya infallsvinklar på det komplicerade problemet? Finns det alls minsta gnutta vilja från västs sida att ta upp frågan om Israels och Pakistans kärnvapen på agendan i samma veva som man vill ha en hållhake på Iran? Iran behöver ju kunna uppleva att västerlandet är trovärdigt i sina krav på landet och att landet behandlas lika som andra länder.

I en ledare i Hufvudstadsbladet förra lördagen (24.2.2007) skriver Björn Sundell att det är viktigt att Iran inte isoleras ”till den grad att landet i protest blir allt mer omedgörligt”. Det är här som västs del av ansvaret kommer in – att lära sig kommunicera på ett sätt som överbrygger kulturella klyftor, liksom lära sig att tolka de iranska uttalandena på ett kulturriktigt sätt. Jag efterlyser politiska diplomater med god kunskap om arabiska sätt att se på frågor som värdighet och skam, diplomater som förstår den iranska kulturen och de iranska behoven.

Konflikten är naturligtvis så mångfasetterad att enbart förståelse inte räcker till, men en förståelse av bakomliggande emotionella laddningar i den iranska kommunikationsstilen kunde bli en utgångspunkt för hur vi i väst kan skärpa våra egna argument och hitta ett perspektiv på problemen som verkligen når den vi vill lösa dem med på ett drabbande sätt.

Ray Takeyh, expert på Irans utrikespolitik, hävdar bestämt i en artikel på www.transnational.org att Iran inte är något globalt hot utgående från landets utrikespolitiska principer. Också han påtalar det faktum att väst och Iran har talat förbi varandra.

På samma linje är Mohamed ElBaradei, chef för FN:s atomenergiorgan IAEA, som menar att FN inte skall överdriva oron. Enligt Svenska Dagbladet 20.2.2007 anser han att det kan ta upp till tio år innan Iran kan framställa en atombomb.

Det förefaller alltså uppenbart att det finns krafter på den politiska stjärnhimlen som tydligen har behov av att överdriva det hot som föreligger. Man får bara hoppas att det är många, också journalister, som har förmåga att genomskåda skrämselpropagandan.

Hittills har jag ändå tyvärr inte sett några tydliga tecken på det i medierna.

Det vore bra om vi i väst emellanåt kunde svänga på steken och betrakta den hotbild som föreligger i de kärnvapen som finns hos oss. Michel Chossudovsky, professor i ekonomi vid universitetet i Ottawa, går så långt att han kallar USA:s och Israels kärnvapen för det verkliga nukleära hotet i världen i dag. Han misstänker i en artikel (som finns återgiven på samma hemsida som nämndes ovan) att en militär attack på Iran skulle sprida sig i hela Mellanöstern, och ännu längre norrut.

Ickevåldslösningar finns kvar, även om de inte hoppar upp som kaninen ur trollkarlens hatt. Måtte bara inte USA dupera en hel värld att tro att en attack mot Iran vore berättigad. Må vi ha ögon att se bortom politiska strategier som inte utgår från verkligheten utan från egna maktambitioner.