Kärleksprofeten (06-02-07)

Tidningen Pohjalainen hade för ett par veckor sedan (25.1.07) en stort upplagd intervju med en kärleksprofet, Sari Norkola, som kallar sig ”love coach” och har grundat Suomen Rakkausakatemia (Finska kärleksakademin). Det råder knappast något tvivel om att det i vår splittrade tid finns genklang för hjälperbjudanden på kärleksområdet, men Norkolas projekt låter onekligen väldigt pretentiöst, och det framgår inte av artikeln ens vilken utbildning hon har.

Jag surfar på nätet och får veta mera. Norkola har själv utvecklat kärlekscoachningen och registrerat benämningen ”love coach” som varumärke. Bara de som utbildas hos henne får använda titeln. Hon har själv grundat två kärleksakademier, en i Gentofte i Danmark (2003) och en i Helsingfors (2004), där hon utbildar nya coacher. Om jag uppfattat saken rätt omfattar utbildningen sammanlagt 36 studiedagar, vilket inte kan anses vara mycket, även om de är utspridda över en längre tid och bland annat innehåller en tvåveckorsresa söderöver.

Mycket hänger då självfallet på vilken bakgrund de som vill bli kärlekscoacher har från förut. Det framgår inte heller på nätet vilka krav som ställs. Detta gör att man förblir osäker på kvaliteten och den professionella nivån i utbildningen. Norkola själv visar sig ha 20 års erfarenhet som ”energiahoitaja” (som inbegriper sådant som reiki, shiatsu och rosenterapi) men inte heller här blir det klart vilka studier hon över huvud taget har bakom sig.

Själva konceptet är emellertid inte ointressant. Målet sägs vara att avlägsna hinder för kärleken, att finna och upprätthålla en harmonisk kärleksrelation genom egen personlig utveckling. Det sista köper jag gärna: man kan inte veta vad man behöver av en annan människa om man inte känner sig själv. Det låter också kreativt med idén om att pröva nya strategier om gamla inte fungerat. På nätet klarläggs ändå inte hur dessa nya strategier förankras och utformas. Själv säger Norkola att hon funnit sin man genom den metod hon har utvecklat och vid sidan av coachningen har hon också publicerat några böcker i ämnet, bl.a. ”Anna tunteiden palaa”, som utkom nu i januari i år. Jag har själv inte bekantat mig med dessa böcker, men flera av dem har haft stor åtgång.

Fenomenet kärlekscoachning kan man därför inte bara rycka på axlarna åt.

Det vore intressant att höra om de som deltagit i den verkligen upplever att de har fått hjälp. När det gäller att komma människor med djupa, personliga behov till mötes, fordras en gedigen, medveten, professionell hållning för att det inte skall bli fråga om manipulering eller fagra löften.

I Pohjalainens intervju med Norkola är kontentan att man inte skall vänta på ”den rätte” utan själv vara aktiv. Norkola förefaller tycka att all form av väntan är av ondo och att man hela tiden skall vara ”på gång”. Hon förespråkar rentav att man efter en skilsmässa genast skall söka sig en ny kärleksrelation, eftersom ”saker bara försvåras när de drar ut på tiden”.

Detta får mig att höja på ögonbrynen. Om man hela tiden är inne i något nytt, när skall man då få utrymme och koncentration nog att möta sig själv och sina egna bevekelsegrunder och behov? Hur får Norkola denna ständiga aktivitet på kärleksfronten att gå ihop med sin syn att personlig mognad behövs för att man skall veta vad man söker och hur man själv fungerar?

När relationer jag har haft har tagit slut, har jag till att börja med haft ett alldeles uppenbart behov av att i lugn och ro smälta erfarenheten – tugga den, flera gånger, tills den är tillräckligt finfördelad och kan sjunka ner i mitt förflutnas mage, inte längre så mycket som ett sår utan som en maträtt med sina speciella ingredienser, som kan alstra idéer för andra maträtter senare.

Jag förhåller mig därför med en viss skepsis till Norkolas snabba tempo och undrar om hon går tillräckligt på djupet i sitt jobb. Ju mindre man stannar upp efter en separation, desto större är risken att man fortsätter i samma spår som förut och kan råka ut för samma typer av problem senare som man har haft i tidigare relationer.

Att vänta med en ny relation behöver alls inte vara någon passiv tillvaro, utan en i högsta grad dynamisk gestaltning av vad som har varit, så att man får tillräckligt med perspektiv på det – och tillräcklig trygghet i förhållande till hur man ser på sin egen andel av ansvaret för hur det gick som det gick.

Att stanna kvar i sin väntan alltför länge är sedan en helt annan sak.