Att leva med sin koan (08.01.07)

Så har tiden släntrat över nyårströskeln och vi står här, med nästan 360 dagar kvar av det nya året. Almanackor som ännu inte är fyllda. Tid som inte är planerad. Oförutsägbarheter som vi ännu inte vet något om. Kanske konflikter från ifjol som vi ännu inte har fått någon rätsida på och som rentav känns omöjliga att lösa.

Början av ett nytt år är en tid för perspektiv och nya infallsvinklar. Varför inte då till exempel låta sig inspireras av zenbuddismen, som har en intressant syn på livets konflikter och paradoxer? Zenbuddisterna talar om dem med hjälp av ett alldeles särskilt begrepp, koan. En koan är en olöslig gåta som t.ex. i uttryck som ”hur låter det när man klappar med en hand?” eller ”visa mig hur ditt ansikte såg ut innan dina föräldrar var födda”. Bara det att sådana till synes absurda perspektiv omnämns med en egen term vittnar om att de får en egen plats i den mänskliga föreställningsvärlden.

”Koanen har sin egen logik som trotsar det sunda förnuftet”, skriver fil.dr Brenda Shoshanna från New York i sin bok ”Zen och konsten att älska” (2003). Hon hävdar också att ju mer vi forcerat anstränger oss för att gå till botten med våra problem, desto längre bort kommer vi från målet. I stället för att krampaktigt jaga efter lösningar behöver vi därför enligt henne lära oss att växla perspektiv och släppa taget om vårt vanliga sätt att få ordning på saker och ting.

Det handlar alltså om allt det som känns omöjligt att förena, problem som till synes saknar lösning. Det gäller till exempel när parterna i en relation har olika behov, när frihetslängtan och pliktkänsla skall samsas, eller omsorg och behov av ensamhet. Hur gör man till exempel när man har en otillfredsställande parrelation men samtidigt inte vill leva ensam? Eller om man inte trivs som singel men är rädd för närhet? Och hur skall man kunna vara ärlig i sina relationer om man är dödligt rädd för att såra? Eller om man vill byta jobb men inte vågar ta risken att få något som man trivs sämre med?

Ja, var och en har sin koan att leva med. Zenbuddisterna säger att det inte går att tänka ut en lösning men att den kan komma ändå, genom att vi är närvarande i det problematiska, umgås med det olösliga, gör oss förtrogna med det, också emotionellt. Lösningen kommer sedan på ett plan där vi minst väntar det.

Schweizaren och människokännaren Carl Gustav Jung – vars klokhet jag många gånger har beundrat – hävdade rentav att världens framtid hänger på hur många människor det finns som står ut med att härbärgera motsättningarna inom sig själv. Det är nödvändigt för att man inte skall behöva skapa fiendebilder.

Det talas så mycket i våra dagar om att vara sig själv och att följa sin inre röst, men det är minsann inte något upplyst spår eller någon självklar väg, för hur skall man veta vem man egentligen är och vad man egentligen vill när man inom sig har så många olika schatteringar? En människa har både starka och svaga sidor, hon är både utåtriktad och inåtvänd, hon är modig och sårbar, hon är generös och snål, hon är klarsynt och blind, hon behöver aktivitet och vila. Om hon håller sig bara till en roll, bara den ena sidan av ett motsatspar, har hon förlorat något av sig själv.

Jag har i andra sammanhang (i min bok ”Frihetens frö”) hävdat att lycklig är den som låter olika röster inom sig göra sig hörda och bli tagna på allvar, den som har tillgång både till sitt behov av närhet och sitt behov av ensamhet, den som kan vara både initiativtagande och mottaglig. Därför får det nya året bli en önskan om att vi i högre grad skall kunna uppmärksamma de sidor av oss som för tillfället ligger i träda eller har skuffats åt sidan i väntan på bättre tider. Jag önskar oss alla förmåga att leva med den koan som är vår och att se vad som händer när vi inte alltför febrilt försöker hitta lösningar och svar, utan småningom låter oss vägledas av den process som pågår i oss.