Julmums (02-12-06)

Julen smakar på ett visst sätt. Då jag var barn, smakade den pepparkaksdeg och Budapestkarameller, som jag fick av min morfar. Numera smakar den mera fikon och valnötter. Och fänkål, kummin och anis, som jag sätter i mina jullimpor.

En jul utan julmums vore bara en halv jul.

Och nu är den här, månaden då vi börjar med julmaten. Vi hinner faktiskt smaska i oss en hel del under lilla jul, julfester, julluncher och själva julhelgen. Vad som är mums varierar förstås mellan olika människor. Gubbröra och egenhändigt gjord potatislåda, kanske. Eller inlagda sillar och rödbetssallad? Eller kanske julbordets kung: skinkan? För att inte tala om jultårtorna, pepparkakorna, nötterna och all choklad… Också många som annars inte hittar någon lyster i julen kan åtminstone njuta av julmaten. Den är ett slags gåva som inte är beroende av humöret.

Men det har nästan blivit tradition att folk under och efter julen klagar över att de har ätit för mycket. Det är som om allt det goda med nödvändighet har en baksida: dästhet, extra kilon, matsmältnings- och sömnproblem med mera.

Samtidigt lever vi i en tid då vi itutas hur viktigt det är att äta måttligt och hälsosamt. Kan vi alls helhjärtat njuta av julborden? Eller äter vi med dåligt samvete?

Detta med mat är spännande därför att det belyser förhållandet mellan förnuft och känsla, mellan rationalitet och irrationalitet hos oss. Det finns ofta ett glapp mellan vad vi anser oss böra äta och vad vi faktiskt äter – som om vänstra handen inte vet vad den högra gör. Eller så pendlar vi mellan att äta hälsosamt och att frossa. Det är ett slags brist på helhet, en svårighet att hitta balans.

Vi kommer inte ifrån att kroppen inte mår bra när vi äter för mycket. När vi frossar, samarbetar vi inte med kroppen, vår bundsförvant och livspartner. Vi äter mer än kroppen egentligen vill ha. Ändå kan vi ha behov av att ordentligt smörja kråset.

Är maten då egentligen ”i stället för” något annat? Har vi en hunger som är större än magens? Söker vi njutning för ensidigt, så att hela vår njutningskvot måste fyllas via maten?

Våra nattliga drömmar handlar ibland om mat. Jag hör till dem som är övertygade om att drömmar har en mening (även om jag inte tror på drömtolkningslexikon). I Sandra Colliers lättlästa och handfasta ”Drömbok för unga” (1999; som också med stor utdelning kan läsas av vuxna) sägs att mat i drömmar kan symbolisera just mat eller matbrist, men också närhet, kärlek och trygghet – liksom mättnadskänsla och förnöjsamhet med livet. Vilken innebörd som är aktuell i en viss dröm kan bara drömmaren själv veta. Det är drömmaren själv som kan ställa frågor till sig själv utifrån den dröm han har. En dröm om mat kan ge anledning att fråga sig om man äter tillräckligt, en annan om det är något man hungrar efter i sitt liv. Drömmar om mat kan ibland också ge vinkar om att drömmaren känner sig ensam och bortglömd. Eller, om situationen i drömmen känns positiv, så kan tillgången till mat handla om att drömmaren befinner sig i en situation som känns omhändertagande.

Jag tänker mig att maten i drömmarna och våra matvanor har ett samband, både på ett yttre och ett inre plan. Mat och en känsla av eller brist på tillfredsställelse hör liksom ihop.

Vi vinner knappast mycket på att försätta oss i en stränghetsskola vad gäller maten. Det är i själva verket just strängheten som skapar ett behov av att frossa som motvikt. Målet kunde därför vara att hitta en lämplig balansgång mellan asketism och glupskhet, det vill säga: äta i samklang med kroppen. Allra mest njuter den av mat som inte är måttlös. Allra minst njuter den som är återhållsam och den som frossar.

Jag hoppas också att vi vågar behöva varandra lika mycket som vi behöver mat, så att vi inte skall behöva maten ”i stället för”. För att vi inte har något annat att unna oss.

Må julen få ha sin glädje över alla smaker i vår mat. Må den ge tillfälle att njuta av julmumset, tacksamt ta emot det, med förhoppningen om att kunna lyssna på kroppen då den fått nog.