Hej, du min hemstad (29-09-06)

Idag är det 446 år sedan Gustav Vasa dog. Riktigt så gammal är inte du, Vasa stad. Men det kan man förstå, eftersom släktnamnet Vasa togs i bruk först senare, decennierna innan du grundades. Men Gustav Vasas son, Karl IX, han ville befästa namnet i en stad, han. Och så fanns du tydligen lämpligt till hands.
     
Karl IX skriver i sitt fundationsbrev att det i Österbotten i Mustasaari socken vid Korsholm finns god lägenhet att anlägga en stad”, och han hänvisar både till att inga andra städer fanns i närheten och till att undersåtarna uttryckligen begärt att en stad måtte anläggas på platsen; folk på orten beklagade sig över den långa vägen till andra centrala handelsplatser. Men valet av stadsnamn, det var nog hans eget, det.
     
Vet du, Vasa, förr tänkte jag på ditt namn just bara som namnet på en kungaätt. Det är först på senare tid som det slagit mig att ordet också har en betydelse, ”sädeskärve”, ett gammalt ord, funnet i svenskan redan före alla Vasakungar.
     
Ja, ser du, nu när du fyller år, så tänker jag på dig mer än förr. Jag har skrivit min första dikt om dig och jag har översatt texter om vad som hände dig 1918 och hur det gick till när frihetsstatyn skapades. Jag har stått på torget och sett på kung Carl Gustaf och drottning Silvia och hört Vasa marsch spelas. Jag har beundrat de nya blomsterrabatterna till din ära och njutit av de vackra, uppiffade husfasaderna. Jag har lyssnat på musik som sjöngs just i den stad som är du redan på 1600-talet. Men ändå måste jag fråga:
     
Hej, du min hemstad, vem är du, egentligen?
Jag söker dig bortom festtalen och alla evenemang som snabbt är förbi. Jag söker dig som du är sedan kungen och drottningen har rest sin väg och alla jubileumsprojekt småningom tagit slut. Du som jag och 57 000 andra bor i, många av oss år efter år, kanske i fler generationer. Här har min farfar och farmor bott, min morfar och mormor.
      
Själv är jag inte född här men har vuxit upp här, gått i skola här. Till dig har jag också återvänt efter studietiden där nere. Och alla de hus där jag bott finns kvar. Allt finns kvar utom morfars och mormors gamla villa i Sunnanvik (suck!). Gräsmattorna i Sandviken där jag plockade maskros och band kransar finns kvar, leran som vi lekte med, nyponbuskarna vars frukter skulle undersökas närmare. Men tvättstugan i gatuplan är borta.
     
Gården där jag hoppade twist på Handelsesplanaden finns kvar. Till och med den gamla, knarriga hissen i huset där jag bodde. Och dörrklockorna, de svarta, runda, med en mörkröd knapp i mitten. Men dörrarna är nya.
       
Så växlar det bestående med det som förgår.
Denna blandning, den är du. Ibland bara ful och sorglig, ibland spännande och lockande.
Jag är den tredje generationen i min släkt som försöker upptäcka vem du är. ”En småstad”, säger helsingforsaren.
Nja”, säger jag, ”kanske ändå inte riktigt…”
       
På något sätt är du lagom stor. Från mitt hem har jag bara fem minuters promenad till havet, till teatern, till konsertsalen, till torget och till kyrkan. När jag på morgonen går till jobbet passerar jag Senatsgatan och kan hälsa på både Joachim Kurtén, Pehr Evind Svinhufvud, Carl Gustaf Mannerheim, Karl IX och A. A. Levón i förbifarten, om jag vill. Jag ser duvorna sitta kuttrande under stadshustaket. Jag anar havsluften en bit bort.
      
I Helsingfors händer det kanske mycket mera, men här hinner man märka vad som händer. Biograffilmer, teaterföreställningar, kurser och konserter drunknar inte i mängden, utan finns var och en för sig. Möjliga att hinna delta i.
      
Och de båda språken som ofta (om än inte alltid) går så naturligt hand i hand – det har de inte, de där helsingforsarna. Försöker de ens tala svenska i matbutiken och på skattebyrån? Har de också gymnastiklektioner där språken växlar med varandra, smidigt och utan problem?
       
När det österbottniska skall skildras, på teaterscener och i böcker, då är det ofta landsbygden som lyfts fram. Var finns du då, kära Vasa, med dina universitet och ditt näringsliv? Men din stora berättelse, hela din historia, var finns den? Den som ligger bortom fakta, i människors erfarenheter. Bland rötter och minnen.
      
Och det som skapas just nu.