Var Mannerheim terrorist? (24-08-06)

Problemlösning handlar om att kunna skifta perspektiv. Ibland behöver vi kanske bli provocerade av motparten för att perspektivbyten skall bli möjliga och nya aspekter beaktade. Det blev tydligt i den intervju med president Tarja Halonen som den arabiska tv-kanalen Al Jazeera gjorde i somras. Al Jazeera-redaktören ställde Tarja Halonen mot väggen genom att dra paralleller mellan den arabiska och den finländska frihetskampen. Han valde att göra det genom att byta ut ordet "frihetskämpe" mot "terrorist" och frågade:
- Var Mannerheim terrorist?
     
Tarja Halonen verkade överrumplad av frågan och kunde inte ge ett tydligt svar. Hon talade närmast i allmänna ordalag om våldet i Mellanöstern som hinder för fred.
     
Att på engelska, i en direktintervju, utreda begreppet "terrorist" är naturligtvis inte det lättaste, men det hade onekligen varit effektfullt med ett stabilt och kristallklart svar.
     
För mig var den arabiska journalistens fråga något som framförallt belyste hans egen inställning till vad som pågår i den arabiska frihetskampen: de som i väst kallas terrorister är för honom frihetskämpar på samma sätt som Mannerheim hos många i Finland. Och då verkade det som om medlen helgade ändamålen – det blev inte tal om att göra någon skillnad mellan våld mot civila (terrorism) och våld mellan soldater (regelrätt krig).
    
Intervjun gav som helhet ett intryck av att Al Jazeera-redaktören bara såg det egna lägrets syften med sina handlingar ("frihet och rättvisa åt araberna!") och fiendens våld ("vi är ett offer för ondska!"). Han verkade uppfatta andra aspekter (arabernas eget våld, israelernas behov av säkerhet) som ett förnekande av det araberna utsätts för. Som om inte många aspekter kunde vara sanna samtidigt!
    
Varför inte erkänna att krisen i Mellanöstern är mångbottnad och att lösningen ligger hos alla parter, inte bara i att kunna kontrollera ett enda lands eller en enda grupps handlingar? Att man tar avstånd från Hizbollahs våld innebär inte att man måste ta Israels våld i försvar. Att kritisera Israel betyder inte heller nödvändigtvis att försvara Hizbollahs metoder.

Efter terrordåden 2001 har attityden till våld märkbart förändrats i vår värld. Ordet "försvar" har plötsligt fått en utvidgad betydelse, som inte bara inbegriper ordboksdefinitionen "avvärjande av anfall, defensivt stridssätt" utan också – tydligen! – "anfall i preventivt syfte". Det har vi sett i Afghanistan, i Irak – och nu senast i Libanon. I mina ögon förefaller det sättet att resonera fortfarande lika naivt som för fem år sedan. På vilket sätt skulle anfall kunna skapa trygghet och tillit? Tanken bygger på uppfattningen att det går att utrota "ondskan", att krossa Hizbollah, Al Qaida och så vidare.
    
Men på vad baserar man den uppfattningen? När i historien har det någonsin visat sig att försöken att trampa ner olika nationella frihetsgrupper lyckas på sikt? Dödar man en grupp, ger det extra glöd för nya grupper. Är detta inte ett empiriskt faktum?
     
Många människor tycks sväva i villfarelsen att enda sättet att på allvar försvara sig mot våld är att slå tillbaka. Det är som om man inte såg någon väg mellan självutplåning och militär aktivitet.
    
Men en sådan väg finns. Den presenteras till exempel av den norske fredsforskaren Johan Galtung i en artikel (4.8.2006) på httå://www.transnational.org. Hans lösning på Mellanösternfrågan utgår från en EU-modell med samarbete mellan de olika staterna i regionen. I fråga om Israel och Palestina talar han om en tvåstatslösning med gränserna från 1967. Han anser att Jerusalem kunde delas och vara huvudstad både i Palestina och i Israel. Och han har flera kreativa idéer också i detaljfrågor. Hans artikel är en kunnig, tydlig och öppnande text, som visar att det allra största problemet i Mellanösternkonflikten är att de som framförallt borde tänka och lyssna och erkänna fakta är de som minst gör det.
    
Det är alltså ett psykologiskt problem. En politiskt möjlig lösning finns, men parterna vägrar ta den till sig. Konflikten fortsätter så länge perspektivbyten saknas. Frågan är alltså: Hur skall de som känner sig extremt utsatta, knappt upplever sig ha existensberättigande, kunna orka se någon annans perspektiv än sitt eget? Hur skall den som har svag självkänsla kunna öppna sig för något annat än blint och preventivt självförsvar?

Så länge hela folkgrupper upplever att de inte blir hörda, finns det knappast någon orsak att tro att terrorismen skulle upphöra. Jonathan Power, kolumnist i New York Times, menar att det inte finns någon väg vidare förrän Israel drar sig ut ur Västbanken. Först en sådan handling kunde enligt honom skapa motivation för shiiter och sunniter att kompromissa. Att sända FN-trupper till Libanon är ett dödfött (och alltför riskabelt) företag i detta skede, anser han.