Krönikan som släkthistoria (20-06-06)

Danmarks tv har producerat en tv-serie som har tagit sig rakt in i tv-publikens hjärtan. Familjeberättelsen "Krönikan" sågs i Danmark av tre miljoner människor och har nu senare setts i Sverige och Finland av minst en miljon människor. I Danmark kunde man till och med märka en uppenbar förändring i samhället under de klockslag då serien sändes: biopubliken krympte påtagligt de kvällarna, 10 % färre bilister än vanligt passerade över Stora Bält och danskarnas bankärenden på nätet minskade med 75 %. "Krönikan" är Danmarks Radios största dramasatsning någonsin och den har gjorts i samarbete med Norges, Islands och Sveriges tv. Det hittills sista avsnittet (del 20) sändes förra veckan. Två nya delar är under inspelning och kommer att sändas vid nyår.
        
Det är en på många sätt alldeles betagande och fullkomligt mänsklig historia som Stig Thorsboe och Hanna Lundblad tillsammans har åstadkommit. Det är imponerande att de låter den släkthistoria de målar fram vara så pass komplex, rentav kretsa kring en så ruskig fråga som självmord. Det är oerhört modigt.
           
Det är nämligen inte ofta vi begåvas med folkliga berättelser kring självmordets förhistoria och efterklanger (också om den svenska serien "Möbelhandlarens dotter" i någon mån, men inte alls med samma djup och bredd, tog upp samma tema i våras). Nu skulle knappast miljoner nordbor sitta bänkande framför tv-n om reklamen på förhand hade utropat att ett självmord står alldeles i centrum av berättelsen och är den händelse som ger konturer åt beteendemönstret i den släkt som skildras. Tv-publiken har inte nalkats Palle, Søs, Ida och Erik utifrån tematiska invitationer. Det är människorna vi har lärt känna först, människor som vi sedan bara inte kan släppa ifrån oss, också när det verkligen börjar hetta till.
          
Och så kommer detta om självmord på köpet, det som också kunde stå som en symbol för den förtigna berättelsen inom familjen, en symbol för den makt som allt det outtalade för med sig. Här handlar det om familjemönster som påverkar flera generationer.
 
"Krönikan" skildrar omkring 25 år av Danmarks historia (1949-1972), från efterkrigstiden till EG-inträdet. Det handlar om tv:ns inträde på marknaden, om socialdemokratiska samhällsvisioner och om den nya, "fria", revolterande ungdomen i slutet av 60-talet. Men framförallt handlar det om "att finna sig själv i ett liv i förändring", berättar huvudförfattaren Stig Thorsboe (född 1948), som redan länge har sysslat med tv-dramatik.
          
- Den största drivkraften var lusten att berätta en historia om några familjestrukturer, säger han, om mönster och vanor, och i synnerhet ovanor, som ges i arv till nästa släktled.
          
Just detta lyckas han också bra med, samtidigt som de yngre generationernas behov av att erövra världen på sina egna premisser också är ett viktigt tema. Här är det inte fråga om onda eller goda människor, utan om levande ond-goda, vanliga människor, människor med både starka och svaga sidor  – människor som inte förstår, som försöker försonas men inte kan eller orkar, människor som sviker andra när de sviker sig själva, människor som drömmer och som inte längre vågar drömma. Men det handlar också om människor som i benådade ögonblick når fram till varandra.
        
Identifikationsfaktorn är stor, eftersom det gäller tidlösa teman. Samtidigt kan berättelsen belysa vårt liv just genom att tydliggöra beteendemönster som i ett kort perspektiv är höljda i dunkel men som genom det breda greppet i serien visar sig på ett alldeles särskilt sätt. På det sättet kan "Krönikan" också tjäna som inspirationskälla. Den visar hur mycket som går förlorat om man i en familj inte vågar tala tillräckligt med varandra. Och inte lyssna. Den som inte lyckas bli sedd på sina egna villkor kommer i denna serie fram till avgrundens brant inte av konflikterna med föräldragenerationen i sig, men när dessa konflikter börjar påverka hans självbild så starkt att han ger upp den och inte längre kan tro på sig själv och sin egen bild av verkligheten. Han får inte heller stöd av omgivningen att göra det, eftersom den inte förstår hur desperat han är.
          
Och ändå finns det någonstans därunder så mycket kärlek. Eller åtminstone vilja till kärlek.

Hur svårt det än kan vara att se den.