Om du vill ha kärlek (21-05-06)

En kväll när jag sitter på gymmet och trampar på konditionscykeln flimrar en snutt av en amerikansk relationsserie på TV förbi. Den lilla bit av filmen jag råkar se handlar om ett passionerat fotbollsintresse som blir ett problem i ett sällskapande pars relation till varandra. Mannen ägnar mycket tid åt fotbollen, vilket gör kvinnan alltmer frustrerad. Den största konflikten verkar ändå inte vara det, utan att kvinnan inte visar sin frustration. Hon mår dåligt men talar inte om det – förrän hon redan har fattat sitt beslut att flytta från staden. När mannen inte ger henne tillräckligt med tid, går hon i första hand inte in i en diskussion, utan drar på egen hand sin slutsats: "Jag förstår att han inte behöver mig."
       
Så handlar hon till synes sakligt och rationellt, tar skeden i vacker hand – och söker jobb på annan ort, ett jobb som hon sedan också får.
        
Och det är först när allt redan är klart som hon meddelar mannen vad hon kommer att göra. Det är först då hon säger det åt honom:
- Jag förstår att du inte behöver mig.
Han är som fallen från skyarna.
Hon har inte gett honom en chans att ändra sig förrän det är för sent.
        
Den här lilla filmsekvensen får mig att undra hur pass vanligt detta sätt att hantera besvikelse är i dag. Åtminstone är det något jag känner igen också från andra håll: att inte kämpa för sin kärlek, utan bara iaktta svårigheterna och snabbt, alltför snabbt, inse att det inte kommer att leda vidare. Dra undan sitt engagemang i stället för att gå in i konflikterna. Så att det inte skall göra ännu mer ont. Inbilla sig att man betyder mindre för sin partner än vad som kanske är fallet. Och sedan agera utifrån en stor saklighet, också om det kanske gäller det mest emotionella i ens liv: konstatera fakta, handla därefter.
        
Men var blev alla känslouttryck?

I takt med att vårt samhälle har blivit allt mer prestationsfixerat och arbetsstyrt har frågan om kärlek kommit allt mer i kläm. Samtidigt är drömmen om den stark. Man behöver bara läsa kontaktannonser och studera reklam- och filmbranschen för att inse det. I vardagslivet möter ändå trötthet och tidsbrist överallt. Så växer klyftan mellan ideal och verklighet.
         
Och ju mer den växer, desto vanligare blir det med besvikelser. Och desto viktigare att kunna hantera dem. Känna dem, ta dem till sig.
          
När besvikelserna är många, börjar de prägla själva våra föreställningar om kärlekens möjligheter. Det är därför inte förvånande när man hör parterna i nyare förhållanden rentav uttala något slags "förväntan" på att det kanske kommer att ta slut, "att hon tröttnar på mig", "att han hittar en annan". Man förbereder sig mentalt inför den risken.
        
Samtidigt uppstår då en risk att man inte på djupaste allvar går in i relationen. Man håller sig avvaktande, skyddar sig på förhand mot det som, kanske, kan hända.
       
Som om det som sedan kommer att hända var något ödesmättat och givet. Som om inte själva den avvaktande attityden var en av de allra största riskerna i en nära relation. Som om vårt eget sätt att förhålla oss inte spelade någon roll också för partnerns engagemang.
       
"Om du vill ha kärlek och respekt måste du börja med att erkänna din egen betydelse", säger den svenska coachen, före detta narkomanen Mia Törnblom i sin bok "Självkänsla nu!" (2005). Här slår hon huvudet på spiken. "Du är varken viktigare eller mindre viktig än andra människor i sociala sammanhang, men för dig själv är du faktiskt den viktigaste i världen. Det är bara du som konstant kan fylla på ditt behov av självrespekt, oavsett vad andra säger, gör eller tycker", menar hon. Det är en inspirerande utgångspunkt därför att den inte låser fast livet vid hur andra människor bemöter en.
        
Att söka kärlek handlar kanske inte alls i första hand om att få andra människor att upptäcka ens betydelse och bry sig om en, utan om att själv kunna göra det, och, styrkt av sin egen självbild, våga visa vem man är och vad man behöver.

Då ger man kärleken möjlighet att komma en till mötes.