Mörkret som ännu inte
ger glädjen djup (14-04-06)

Långfredag – rättegång som drivs av krafter som inte söker sanningen utan som vill avvärja ett uppfattat hot. Långfredag – piskslag, tortyr. Långfredag – spikar i handleder och fötter, svåra kramper, långsamt framskridande döende. Tänk om berättelsen hade slutat där – med döden – såsom den gör i Bachs Matteuspassionen?
      
Liksom med facit i hand: rättvisan segrar inte, utan de som makten haver. Drömmar går i kras. Och när det kommer till kritan, blir man övergiven till sist.
      
Vårt påskfirande är så självklart uppbyggt kring att det kommer en fortsättning efter korsfästelsen att vi kanske har svårt att tänka oss in i långfredagens händelser, då en gång, som de tedde sig för dem som levde mitt i dem, ännu utan de kommande avsnitten av berättelsen. Som att ha satsat allt på något som inte ger utdelning. Till och med vännerna sviker.
      
Går det att förstå?

Är det inte så vårt liv annars ofta kan se ut: vi har bara vårt nu, ännu inte någon fortsättning på berättelsen om vad det skall bli av oss. Det har kanske ännu inte kommit till en vändning i en viktig fråga. Skall man se på sitt liv framförallt som en nerförsbacke fram till gravens brant, kantad av de ouppfyllda drömmarnas slokande, torra gräs? Är resignation och förströelser för stunden den bästa sinnesfriden?
       
En sådan hållning innebär att man egentligen ser berättelsen som skriven på förhand, given. Det är då inte en berättelse om uppståndelse utan om att leva i en värld utan mirakel och oväntade skeenden. En berättelse som man anpassar sig till, inte skapar.
       
Eller kanske skapar ändå. Med sin förhandsuppfattning. Som blir en självuppfyllande profetia.
        
Den intressanta frågan är ändå hur vi ser på de faktorer som formar själva berättelsen. Hur mycket kan man ta i sin hand av berättelsens ingredienser och medvetet själv skriva vidare på den, som en författare som vill ha en bra intrig? Och vad skulle det till exempel vara som gör att det över huvud taget kommer en vändning?
       
Författaren kanske säger: Vändningen kommer efter att konflikterna har förstorats och allt hopp synes ute. Vändningen kommer när de vanliga utvägarna spärras. Vändningen kommer när det oväntade tillåts ske, och tas emot.
- Vändningen, säger författaren, är att ge upp hoppet. Och sedan se sig omkring.

"Mörkret som ger glädjen djup" heter en diktroman av Märta Tikkanen från 1981. Det är en titel som jag alltid har tyckt om, som har talat till mig utifrån något slags genklang djupt inom mig.
       
Ändå blir det så fel om man går berättelsen i förväg och börjar tala om svårigheter som något välsignelsebringande precis just när man själv eller någon annan är mitt uppe i dem. För att den djupa glädjen någonsin skall hitta fotfäste inom en tror jag i stället att det vore fruktbärande med en alldeles motsatt attityd: inte försöka ta sig i kragen alls, inte spana efter det ändamålsenliga, utan stanna upp i det konfliktfyllda, bara vara i det. Uppmärksamt och lyssnande bara vara. Inte lägga olika värdeladdade föreställningar, vare sig positiva eller negativa, mellan sig själv och det som sker i nuet. Våga ta emot det mörker som ännu inte alls ger någon glädje djup. Lyssna efter, såsom bara den kan lyssna som ännu inte vet hur berättelsen kommer att fortsätta.
        
I våra dagar har det nästan blivit ett mantra att genast något svårt händer säga:
- Livet måste gå vidare.
      
Det måste det, förstås. Men skall det någonsin kunna gå vidare och förvandlas om vi inte lever i nuet?
      
Kanske vore det skäl att röja mer plats för långfredagsstämningarna i vårt liv.
      
"Stäng aldrig ute något som helst oroande, något slags svårmod från ditt liv, ty du vet inte hur dessa tillstånd arbetar inom dig", skrev poeten Rainer Maria Rilke.
      
Tänk om berättelsen plötsligt börjar bära sig åt på ett sätt som vi absolut inte hade kunnat förutse?

Är det denna ovisshet som i själva verket är vårt hopp?