Hur skapa den rätta atmosfären? (12-03-06)

IIrans krav på att fortsätta sitt kärnkraftsprogram har blivit allt besvärligare i takt med att konflikten radikaliserats och visat sig svår att lösa. Den här veckan har Internationella atomenergiorganet IAEA hållit ett möte i Wien där problemet har dryftats på nytt. Beslut har fattats om att föra frågan vidare till FN:s säkerhetsråd, med möjliga sanktioner som följd. Detta lutar mot en ytterligare radikalisering av konflikten, i synnerhet som röster i Iran stolt har deklarerat att de ”inte har något att förlora på att uteslutas internationellt”.

Detta är inte bara en svår situation som ökar säkerhetsriskerna i världen. Det är också en konflikt som borde utmana världssamfundet att ännu mer medvetet fundera över sättet att hantera konflikter. Hur skall vi hitta nya, kreativa sätt att nalkas problemet? Ryssland har gjort en trevare, men insatsen verkar inte ha varit tillräcklig för Iran. Jag har fått intrycket att det fortfarande alltför mycket – både hos världssamfundet och hos Iran – handlar om att ensidigt hävda sina egna krav och alltför litet om att lyssna. Visserligen kanske inte hos alla parter, men hos en alltför stor majoritet. Det har blivit alltför mycket av ”vi dikterar” och ”Iran trilskas”, det vill säga: en föräldra-barn-relation.
Att lyssna innebär att ta reda på hur motparten ser på konflikten, vilka hindren att lösa den är från hans sida sett. Då kan man inrikta dialogen på de verkliga problemen, inte bara på sina egna mål. Ju mer man förmår skapa samtal som inte väjer för motpartens sätt att resonera, desto mer kommer verkliga möten till stånd. Och ju mer man månar om att själv vara en trovärdig förhandlingspartner, med desto större pondus kan man också hävda sina egna krav.

Att förstå västvärldens krav på Iran att avbryta sitt kärnkraftsprogram är inget problem. För oss är det en självklarhet. Men Iran vägrar – som det verkar: allt mer sturskt. Varför? Svaret på den frågan har jag sökt bland annat i deras sätt att argumentera.
Så här säger de bland annat:
- Vi har samma rätt som andra, till exempel Israel, till kärnkraft.
Det är ett rättviseargument som man i och för sig logiskt kan förstå.
Chefen för IAEA, Mohamed ElBaradei, har också själv noterat detta. Han har påtalat det dubbelspel som världen spelar: Är det trovärdigt att kräva att ett land skall avstå från kärnkraft när flera andra länder i världen rentav vidareutvecklar sina kärnvapen?

- Det är som att försöka avråda någon från att röka medan man själv har cigarren i mungipan, säger han.

Hur kan vi försvara våra krav på Iran samtidigt som vi godkänner att Israel, USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Kina, Indien, Pakistan, och kanske Nordkorea, har kärnvapen?
- Om vi väljer att ignorera att somliga lever i otrygghet, kommer vi snart att alla leva i otrygghet, sade Mohamed ElBaradei på Nobelfesten i Oslo i december och tillade:
- Så länge en del väljer att förlita sig på kärnvapen, riskerar vi att dessa vapen blir allt begärligare för andra. Vi behöver säkerhetssystem som inte bygger på nukleär avskräckning.

Komplikationen med Iran blir exceptionellt stor för att landet tydligen också annars bär på en upplevelse av att bli diskriminerat och arrogant behandlat. Oberoende av om det finns fog för det eller inte, är det ett obestridligt faktum att räkna med. När tilliten är svag, blir frågor som rättvisa och trovärdighet enormt känsliga och av oanad betydelse. Det tragiska är också att länder med ”svag självkänsla” inte verkar ha speciellt mycket rum för att lyssna på andra. Det förefaller som om kompromisser i deras ögon innebar att de utplånade sina egna rättigheter. De tycks ha svårt att inse att de har mycket att vinna på att vara mera dialogiska. Självhävdandet blir så totalt och allt annat uteslutande. När Iran och andra kungör att de inte är beroende av omvärldens gunst, har de förlorat sig i sina egna krav på rättfärdighet och svävar i det blå, bortom all realism. Det är en attityd som är ytterst problematisk och som har uppträtt också hos Nordkorea.

Frågan är just nu vad det finns för möjligheter att bygga upp tilliten mellan Iran och världssamfundet igen. Det ligger inte i någons intresse att kärnteknologin glider oss ur händerna.