Yttrandefrihet och respekt (11-02-06)

Håller vi på att få en muslimsk intifada mot hela västvärlden?
Reaktionen på de danska karikatyrerna av profeten Muhammed har vuxit sig så stora att de nu mer än någonsin kräver ett tydligt ställningstagande. I den bild av Jyllands-Postens och danske statsministerns förklaringar som har serverats i pressen har det verkat som om de svävat på målet när det gäller ursäkten till dem som de har kränkt. I kölvattnet finns frågan om huruvida en ursäkt innebär att göra avkall på den egna friheten som icke-muslim.
           
Jag vill inte på något sätt försvara de oproportionerliga våldsdåd som vissa muslimska kretsar i arabvärlden har gjort sig skyldiga till de senaste veckorna. Ett avståndstagande från dem innebär ändå inte att man måste förhålla sig överslätande till Danmarks officiella agerande. Vi i väst måste nu ta vår del av ansvaret för att reparera den stora skadan i tilliten mellan västerländsk och muslimsk kultur.

Och då är det framförallt två frågor som borde diskuteras mer i det offentliga samtalet:
Vad innebär egentligen yttrandefrihet?
Och: hur skall vi ta ansvar för den process som funnits mellan publiceringen av karikatyrbilderna i september och våldsvågen de senaste veckorna?

Det verkar råda förvirring om vad yttrandefrihet i grunden är. Det är som om många inte kunde skilja mellan rätten att uttrycka sig själv och respekten för andra människors tro.
- Om jag hade sagt nej hade jag varit en fegis som bidragit till självcensur, sa en av karikatyrtecknarna enligt en FNB-notis förra veckan.
Det är ett uttalande som verkligen är svårt att förstå. Fegis? Självcensur? På vilket sätt skulle denne tecknare ha varit förtryckt av att vägra teckna? Vilket värde i sin egen tro försvarar han genom att göra teckningen?
Det verkar som om yttrandefriheten här gjordes till ett självändamål, till en princip lösryckt från alla sammanhang. ”Vi måste göra det här bara för att det är förbjudet.” Det är närmast en fundamentalistisk hållning till yttrandefriheten.
Själv uppfattar jag yttrandefriheten som en rätt att föra fram ett innehåll som speglar viktiga värderingar. Yttrandefriheten är alltså ett redskap för något man är övertygad om, inte ett mål i sig själv. Yttrandefriheten bör kunna kopplas ihop med hållbara motiv och fungerar allra bäst när svaga grupper i samhället får göra sin röst hörd.
Jag anser därför att det var fel av Jyllands-Posten att publicera teckningarna. För mig är det över huvud taget inte en fråga om yttrandefrihet utan om respekt för oliktänkande.

Problemet med teckningarna ser jag framförallt i två faktorer: själva avbildandet av det som för en muslim är heligt och inte enligt dagens islam får förminskas till en bild samt hopkopplandet av det terroristiska missbruket av islam med islams grundgestalt. Det är en generalisering som inte är sann. Alla muslimer bär faktiskt inte en bomb under turbanen eller slöjan. Inte ens de flesta. Om vi tror det har vår blick förvridits av mediernas oansvarigt ensidiga fokusering på våldsinslagen.

Att ta avstånd från karikatyrerna har för mig inget att göra med att man inte skulle få kritisera avarter av islam, eller andra religioner för den delen. Men kritiken skall utgå från konkreta fall, inte stämpla en hel folkgrupp eller religion.
 Jag förstår inte vad Jyllands-Posten ansåg sig ha att vinna på att publicera karikatyrerna. Och jag undrar vad publiceringsetik och respekt för andra religioner innebär för alla som tar dem i försvar.

Problemet är ändå inte bara att karikatyrerna har publicerats, utan också, kanske framförallt, att en meningsfull dialog efteråt har uteblivit. De danskar som har varit inblandade i processen har förefallit så oskuldsfulla, kulturellt blinda, när de inte har erbjudit en klar och autentisk ursäkt till muslimerna. De har haft flera chanser. Muslimska reaktioner utan våld har förekommit, men väst har inte lyssnat.

Själv hade jag ingen aning om vidden i dessa icke-våldsreaktioner innan jag läste om dem i islamologen Jan Hjärpes artikel i Svenska Dagbladet 2.2.06. Där framkommer det bland annat att det inte bara var så att elva ambassadörer från muslimska länder i höstas vägrades ett möte med Fogh Rasmussen. Saken fördes också fram i olika internationella organ, som EU och FN. Men väst verkade inte förstå vidden och djupet i reaktionen.

Väst borde också tydligare ha klargjort för muslimerna att det som står i västerländska tidningar inte nödvändigtvis är ett helt samhälles röst, utan närmast en enskild röst eller rösten hos en grupp. I de kollektivt inriktade och centralstyrda arabiska länderna är det knappast självklart att det som sägs offentligt i väst inte behöver vara sanktionerat från högre ort, ja, inte ens ett uttryck för en gemensam västerländsk kultur.

När det meningsfulla samtalet uteblir, uppstår en lämplig jordmån för extremistgrupper att så i. Fenomenet blir då allt mer irrationellt och ohanterbart.

Men det är inte en automatisk process. Det är en följd av att människor inte blir hörda.