Vår tid och vårt jobb (14-01-06)

Nytt år – och nya föresatser. Under de gångna två veckorna har jag hört flera människor säga att vad de verkligen skulle vilja av det nya året är att inte låta arbetet uppsluka dem på samma sätt som tidigare. Det kan handla antingen om att inte stressa upp sig för mycket under själva arbetsdagen eller så om att inte vilja jobba lika mycket övertid som förr.
           
Det är inspirerande att ta del av människors visioner om sin tidsanvändning. Vad ger oss det nya året om inte just ny tid – för nya prioriteringar, nya avstamp, ny närvaro i den verklighet som är vår just nu?
           
Men visioner behöver förankras i realism. De behöver också utgå från en klar bild av vad det är som tidigare har hindrat oss från att förverkliga dem.
           
När det gäller stress i arbetet i vårt samhälle i dag tror jag att det över huvud taget inte räcker med att människor försöker lugna ner sig eller kritiserar sig själva för att de inte kan uppnå bättre balans mellan arbete och fritid, mellan sina krafter och de krav som ställs på dem. Problemet är mer komplicerat än så.
           
Ändå verkar det ibland som om stressen i alltför hög grad tillskrivs arbetstagaren själv. Man talar om vikten av att förhålla sig på rätt sätt till arbetet. Man utgår från att försöka minska sina spänningar. Om detta betonas alltför ensidigt, blir det ett opium för folket. Det leder till att människor bara fortsätter att underordna sig ett system och ett arbetstempo som är omänskligt och sjukt. Som om det räckte med avslappningskurser, motionskampanjer, vitaminpiller och attitydbearbetning, när det egentligen handlar om att arbetsuppgifterna är för många, tidtabellerna för snäva och ambitionerna för höga.
           
Vad vi behöver är en förändring av själva systemet så att vårt liv anpassas till våra kroppar och själar – och inte tvärtom. Jag håller med Tommy Hellsten när han säger att kulturens hälsa finns hos de utbrända, att de reagerar sunt på ett osunt livsmönster.

Samtidigt har jag känt mig tveksam till hans uttalanden om att det är vi själva som skapar stressen i arbetet. Ett problem kan inte lösas bara psykologiskt när det också är ett samhälleligt problem. Vi behöver helt enkelt en förändrad arbetskultur, där kvalitet betyder mer än effektivitet, där personalens trivsel och hälsa betyder mer än mätbara resultat på kort sikt, där det finns rum för visioner, konfliktbearbetning och fördjupning. Om sådana värderingar verkligen blir tagna på allvar, måste de också få konsekvenser i praktiken.
           
Jag tänker mig att det skulle kunna innebära till exempel att man värnade sin tid mera, så att man övervägde mer noggrant i varje enskilt fall om man skall delta i ett visst möte eller seminarium. Jag föreställer mig också att man funderade på om möten och seminarier alls skall hållas så ofta som hittills. För att det skall finnas rum för nya idéer måste man också se till att det finns dagar utan inrutat program. Förutsättningarna för kreativitet är inte bara samverkan mellan människor, utan också tystnad och stillhet.
           
I en förändrad arbetskultur skulle man också placera in nya arbetsuppgifter och nätverksbygganden i ett sammanhang, där man tar hänsyn till tidsaspekten. Om nytt kommer in, måste gammalt ut. Det nya skall alltså inte bara vara ett tillägg, utan innebära en omprioritering, en förmåga att avstå från något annat.
           
Det säger ändå sig självt att också om detta är en fråga som omspänner hela organisationskulturen och tempot i samhället, så har psykologisk medvetenhet och självkännedom sin givna betydelse. Inte som enda lösning, men som en del av lösningen. Människor med kunskap om sina egna gränser och med en realistisk uppfattning om tid skulle kunna bli en utmärkt press på arbetsledningen för att få till stånd förändring. De skulle kunna bli en sporre också för en allmän, förändrad syn på tempot i samhället. I stället för att beundrande säga ”hur hinner hon eller han egentligen med allt!” skulle de sorgset konstatera ”när skall hon egentligen ha tid att tänka efter?” eller ”hur mycket måste han inte avstå från för att hinna med allt detta!”
           
Det är ingen annan än vi själva som kan dra gränser i arbetet, för vi är de enda som har koll på vår egen tidtabell och är de bästa experterna på hur lång tid olika arbetsuppgifter tar. Då måste vi lära oss att inte uppfatta våra gränser som misslyckanden eller bristande arbetslust, utan se dem som en naturlig del av vår mänskliga, begränsade tillvaro. ”Mer än så här hinner jag inte med just nu.”

Det förutsätter förstås att vi har tillgång till vår självrespekt och vår vilja att inte matta ut oss. Då väljer vi inte president bara för vårt land. Vi väljer oss själva till president i vårt eget liv.