I stället för glitter och glans (05-12-05)

På något sätt är man tvungen att förhålla sig till julen, redan nu. Den är ju i full gång i alla affärer. Glamorös julstass prålar i skyltfönstren, och försäljarna tävlar med varandra om att erbjuda de mest attraktiva julklapparna. Och skulle man än sky den kommersiella julen och undvika att sätta sin fot i köpcentren, kommer glittret och glansen ändå emot en i alla fönster och på gatorna. Dessutom tutas julmusik ut över torget här i Vasa, oberoende av om man vill höra den eller inte.
           
Den som lever i vårt kommersiella samhälle har alltså inget val: man är omgiven av påträngande julighet. Och det är liksom en färdig bild av den som dagligen kommer en till mötes. Det är en bild av en jul som kostar och som manar fram nästan paradisiska stämningar av en idyllisk, glittrande värld bortom allt slit. Jag har rentav fått intrycket att det glamorösa har blivit ett mer dominerande inslag i bilden de senaste åren, och jag har funderat på vad det egentligen kan handla om.
           
Ett behov av kontrast till en alltmer stressad och grå vardag?
           
Ett tecken på att vi i vårt samhälle får allt svårare att hitta guldkornen i själva vardagen?

Är de överidealiserade bilderna av julen i skyltfönstren ett uttryck för att vi har misslyckats med att hitta den djupa kvaliteten i vårt alldeles vanliga liv bortom långklänningar och stjärnguld?
           
Hos mig väcker det pråliga inte ens en längtan. Julen blir så förljugen om den bara syftar till att vi skall leva upp till en glansbild.
           
Visst: många människor fnyser, skakar på huvudet och tar avstånd från det idylliserade – också om de kanske sedan, när det kommer till kritan, halvhjärtat låter sig sugas med av de årliga traditionella förberedelserna. Men vad är det vi egentligen vill? Finns det någon plats i julen för frivilliga val och personliga uttryck? Kan vi göra traditionerna till något som inte pådyvlas oss utifrån, bara, utan något som står i samklang med oss själva?
Hur många av oss skapar oss ett självständigt förhållande till julen, där vi gör den till något som faktiskt skulle vara ett autentiskt uttryck för vem vi är och vad vi uppskattar i livet?

Häromdagen råkade jag höra författaren Klas Östergren intervjuas i Sveriges tv. Det är han som i år har skrivit tv:ns julkalender, ”En decemberdröm”. När han talade om vad han hade velat med den, kom han så långt bort från glansbilds- och tjosanjulen att intervjuaren rentav hajade till.
- Blir det inte för svårt och jobbigt, det du tar upp? signalerade hon. 
- Nehej, menade Klas Östergren. Också barn tänker på de stora frågorna. Jag har skrivit om sorg och skuld, om liv och död, om människor som behöver tröst. Jag har inte värjt mig för något.
- Och, tillägger han, det krav jag har haft på mig är att det på något sätt också skall handla om kärlek, därför att det är en julkalender.
           
Det här låter jag mig inspireras av: de paradoxala kopplingarna mellan skuld och kärlek, mellan sorg och tröst. Som om det fanns en väg mellan dem. Och det är någonstans där som julen hugger in en kil i mig och börjar närma sig det som kan betyda något.
           
Hur vore det med en jul som provocerar oss att släppa greppet om det vi redan tror oss veta? Hur vore det med en jul som inte är påtvingat hejfaderullan utan en bro för dem som inte längre krampaktigt vill hålla fast i sitt inre mörker utan låter det öppnas upp och bli synligt? Det är ju bara det som blir synligt som kan förvandlas.
I Klas Östergrens kalender handlar det om 11-årige Bobo som går ner i mörka källaren och börjar rota i det som dittills varit en hemlighet. Han håller på att skapa en berättelse av sitt eget liv och måste då dra upp en del saker i ljuset, också om det inte är så behagligt för honom.

Sveriges tv:s modiga satsning på ”En decemberdröm” blir på det sättet en härlig motvikt mot skyltfönsterjulen omkring oss.