Nobelpris och Nobelstraff (07-10-05)

Häromveckan såg jag en TV-intervju från 1967 med de franska författarna Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Det var ett stimulerande program om två intellektuella människor som verkade ha medvetandegjort sitt tänkande i hög utsträckning. Jag häpnade över att höra med vilken självklarhet och vilka spännande argument de tillbakavisade kritik som hade riktats mot dem av andra. Och jag gladdes åt journalisternas välformulerade och genomtänkta, ganska provokativa frågor. När hör man journalister i dag vara så fantastiskt väl pålästa på författarskap?
           
Alltnog – Sartre är den ende författare någonsin som av ideologiska skäl har tackat nej till Nobelpriset i litteratur. I TV-intervjun fick jag äntligen veta varför.
Året var 1964. Sartre ville, trots sin högborgerliga bakgrund, inte bli betecknad som en i eliten, en person med makt, en som ”skodde sig” på sin intelligens. Med sina kommunistiska sympatier ville han vara ”vem som helst”. Han ansåg nämligen att människors olikheter är mycket mindre viktiga än likheterna, och han ville poängtera sina likheter med ”alla andra”, inte tvärtom. Likheterna handlar om de djupa existentiella upplevelser som förenar oss människor, vem vi än är och var vi än bor: födelse, död och kärlek. Sartre sa uttryckligen att talang och intelligens inte betyder något i jämförelse med det. Det kändes befriande att höra.
           
Däremot sa han att han gärna hade tagit emot Nobelpriset för ett av sina tidigare verk, där han såg sig som språkrör för andra människor (tyvärr minns jag inte om det gällde ”Fångarna i Altona” – om Tyskland efter andra världskriget – eller något annat verk). För det verket ansåg han nämligen att han så att säga skulle ha tagit emot priset på andras vägnar.
           
Kanhända kan man tycka att Sartre var uppnosigt arrogant som nobbade Nobelstiftelsen. Själv kände jag mig åtminstone framför TV-rutan närmast imponerad över hans stora integritet, hans enorma vilja att envist följa sina värderingar. Jag tyckte mig kunna förstå honom utgående från hans sätt att resonera.
           
Likaväl är det lätt också att förstå den israeliske, nobelpristippade författaren Amos Oz, som gör en motsatt bedömning. I en intervju i Hufvudstadsbladet 21.9.05 säger han:
- Jag skulle bli hemskt glad om jag fick det, men jag kommer inte att dö bitter om jag inte får det.
           
Amos Oz visar här en beredskap till tacksamhet, samtidigt som han signalerar att det inte är vid denna eventuella gåva av uppskattning som hans hjärta har hakat fast sig. Han betonar att han ingalunda skriver böcker för att få pris, och klurar till det lite:
- Även om det hade funnits ett Nobelstraff hade jag ju skrivit. Det är som om någon skulle ge dig ett pris för att du andas; det hade du ju gjort ändå.
           
Så skapar han alltså en medveten hållning till Nobelpriset, ett pris som för honom får relativt små proportioner i förhållande till livet självt och vikten av att följa sin inre kallelse.
           
För de två senaste årens nobelpristagare i litteratur har priset närmast framstått just rentav som ett straff. J. M. Coetzee tog emot priset 2003 nästan som en plågad man, och fjolårets Elfriede Jelinek vägrade komma till festen. För dem var det ändå inte ideologiska utan emotionella skäl som fanns i bakgrunden.
           
Andra tidigare pristagare har med större glädje tagit emot själva priset men efteråt upplevt att deras skaparkraft avtagit, för att inte säga sinat. Berömdheten har blivit ett ok av höga förväntningar som har varit svårt att axla. Samtidigt har mediernas och offentlighetens näbbar i flera år efter prisutdelningen varit ute efter det omtalade författarbytet med krav på intervjuer, föredrag och representation.
           
För Harry Martinson blev Nobelpriset en stor belastning genom att en del ifrågasatte om han alls var värd att få det. Det sägs därför att priset förmörkade hans sista år. Han orkade inte leva mer än fyra år efter det att han hade fått det.
           
Vem som får det litterära Nobelstraffet i år avgörs nu på torsdag.