Hösten ger rymd för förändring (15-08-05)

Så här när vi står i startgroparna inför hösten ligger det nära till hands att fundera på om det är något vi vill förändra i vårt liv. För många blir hösten automatiskt en förändring om de inleder nya studier, byter jobb eller bostadsort. Andra beslutar sig kanske för att äntligen ta itu med problem som de har skjutit framför sig, gäller det så konflikter i äktenskapet eller singellivet, obalans mellan arbete och fritid eller något annat. Vi har alla vår börda att bära, och det är faktiskt inte alltid en av ödet påtvingad, nödvändig börda, utan kan många gånger också vara en börda som vi behöver förlösas eller avlastas från. Det kan vara svårighet att dra gränser, tveksamhet inför att närma sig andra, alltför stark ansvarskänsla – eller vånda inför att ta ansvar.

När hösten kommer med sin rymd för förändring, inbjuder den oss att få upp ögonen för vad vi inte behöver släpa på, vilken del av den börda vi bär som inte är nödvändig att bära. 

Det sägs att förändring egentligen handlar om att bli sig själv. Vi utvecklas helt enkelt just när vi förmår skala av de icke-autentiska lager av påtvingade roller som inte är förenliga med vår egen innersta kärna. Att förändras blir då liktydigt med att lägga av sig, öppna upp, våga känna efter. Det handlar inte om nya krav, nya bördor ovanpå de gamla. Det handlar om att söka sig till den zon inom oss där vi inte längre våldför oss på oss själva, inte motar våra behov i grind.  

Det har hänt emellanåt att jag har fått höra att mina kolumner visserligen många gånger innehåller fina tankar men att idéerna är orealistiska, i grunden svåra att tillämpa i praktiken. ”Man är ju som man är.” ”Inte är det så lätt att förändras.” ”Man har sina sår att dras med.”
           
Javisst, det irrationellas kraft är stor. Jag vet.
Och jag vet också att förändring är möjlig, i små steg.
Men den går sällan bara av sig själv.
Hur skulle vår egen inre frihet kunna komma till oss, om vi inte ens söker den?
           
I sin hoppingivande bok ”Nära relationer” (2004) berättar Harriet Lerner om en man som hade remitterats till terapi hos henne och också till en samtalsgrupp för kvinnomisshandlare på grund av att han hade slagit sin hustru. Han deklarerade att han inte stod ut med att gå med i en samtalsgrupp för ”kvinnomisshandlare”. Nej, det ville han inte.

Men när Lerner frågade honom om han kunde stå ut med att delta i en grupp med män som hade problem med att kontrollera sin vrede och behövde verktyg som skulle hjälpa dem att få makten över vreden – då sa mannen tveklöst:
           
- Definitivt!
Ja, det ville han.
- Vilken är skillnaden, frågade Lerner, mellan en grupp med kvinnomisshandlare och en grupp med män som har problem med att kontrollera sin vrede?
- All skillnad i världen! svarade mannen.

För mig har det här blivit en berättelse som klart belyser problemets kärna: vi varken kan eller vill förändras så länge vi känner oss dömda. Mannen i Lerners bok kunde ta ansvar för ett problem i sitt liv bara om han kunde göra det med bibehållen självaktning. Att bli identifierad med beteckningen ”kvinnomisshandlare” blev direkt en låsning, men när Lerner såg på problemet ur mannens egen synvinkel, väckte det hans egen längtan efter förändring. Han kände sig då inte dömd utan blev fri att se att det var något han behövde, något han själv tyckte att han behövde.
           
Viljan till förändring är alltså intimt förbunden med vår förmåga att låta bli att anklaga oss själva. Det är först när vi med värme mot oss själva kan se också våra försvar och blockeringar som vi kan öppna oss för den process som leder till förändring.

Människor som värjer sig mot allt tal om att förändras har ofta ett väldigt starkt idealjag, som aktiveras när de kommer i kontakt med sina brister. De tror att de måste förändras av moraliska skäl: för att duga som människor. De har svårt att tycka om sig själva som de är. Då blir allt tal om förändring ett hot mot det egna jaget – i stället för att bli en plattform för ett rikare liv.