Om kvinnopräster (12-07-05)

Den kan synas alldeles vansinnigt hopplös – debatten om kvinnopräster. Det är som om det var omöjligt att komma till något samförstånd. Om majoritetsbeslut fattas, då är saken klar: den enkät som Vasabladet redogjorde för förra veckan, visar ju med all önskvärd tydlighet att kvinnoprästförespråkarna statistiskt sett täcker nästan hela fältet, också i Österbotten. Också när kvinnoprästfrågan 1986 avgjordes i kyrkomötet, var det majoritetens röster som blev utslagsgivande.
           
Men detta har inte inneburit att debatten har sinat ut. De som är emot kvinnopräster upplever inte att frågan egentligen går att rösta om. För dem gäller det en personlig övertygelse, förankrad i deras bibelsyn, och den är de inte beredda att tumma på, även om det förorsakar konflikter och oförståelse i samhället.
Det är onekligen knepigt. En präst med traditionell ämbetssyn kan knappast undgå att uppleva att han befinner sig i en motsägelsefull situation. Om han är en del av kyrkan, bör han vara solidarisk med kyrkomötets beslut. Samtidigt vill han ju, i sin strävan efter äkthet mot sig själv, stå fast vid sin övertygelse.
           
Och det är ingalunda bara en principiell fråga. Han blir ju gång på gång tvungen att ta ställning i konkreta fall, till exempel när det gäller att samarbeta med kvinnliga präster i gudstjänsten.

Debatten på sistone har handlat mycket om vikten av att visa respekt. Men ordet har samtidigt framträtt som väldigt flummigt. Vad är respekt, egentligen?

Kvinnoprästmotståndarna hävdar att de blir diskriminerade för att de inte beviljas särvigning i samband med prästvigningar där också kvinnor deltar. De hävdar att detta innebär att kyrkan inte visar dem respekt, inte välkomnar dem som präster.

Det har jag personligen svårt att förstå. Jag kan inte förstå att kvinnoprästmotståndarna känner sig uteslutna ur kyrkan enbart för att prästvigningarna inte sker på deras villkor. Kyrkan säger att den gärna prästviger dem, men inte på bekostnad av kvinnoprästerna och den kyrkliga ledningens egen övertygelse. Det är alltså kvinnoprästmotståndarna själva som utesluter sig från prästvigningarna. Det är de som väljer att inte ta emot den utsträckta handen. Menar de alltså verkligen att om de inte får bestämma villkoren för hur andra skall bete sig (vilka kön som skall delta i prästvigningen), så blir de själva diskriminerade?

Att visa respekt är inte att vara gränslös mot oliktänkande – på bekostnad av sin egen syn. Att visa respekt är inte att ställa upp på den andras villkor. Att visa respekt är att unna både sig själv och andra att bilda sig en egen uppfattning i olika frågor.

Därför är det följdriktigt att i en konkret situation där det blir fråga om kvinnoprästers medverkan i gudstjänsten utgå från att det är den part som inte kan tänka sig samarbete som bör träda tillbaka.

Och jag har ännu inte hört en enda kvinnopräst säga att hon vägrar samarbeta med en präst som har en annan syn på ämbetet än hon själv.

Den kvistiga frågan är om en präst som avstår från en tjänsteuppgift samtidigt kan anses fylla sin plikt som präst.

Jag vet inte om det alls är möjligt att komma vidare i samtalet. Förutsättningen skulle vara att båda parter kunde göra en gemensam definition av problemets art. Och då är åtminstone två saker klara:
1) Kvinnoprästfrågan kan inte primärt definieras som en jämställdhetsfråga (även om den får konsekvenser just på det planet), eftersom kvinnoprästmotståndarna inte själva upplever att den handlar om det. För dem är det en fråga om bibelsyn. 2) Bägge parter borde kunna erkänna varandras goda uppsåt och vilja att följa Bibeln. Tillsvidare är det tyvärr så att kvinnoprästmotståndarna gång på gång hävdar att kvinnoprästförespråkarna gör avkall på bibelordet, vänder kappan efter vinden och låter sig kuvas av samhällets påtryckningar för att vara till lags i tiden. Det är inte att erkänna ett gott uppsåt.

Jag skulle därför hoppas att kvinnoprästmotståndarna kunde erkänna att de som talar för kvinnopräster kan vara lika bibeltrogna som de själva, att de bara tolkar Bibeln på ett annorlunda sätt.

Men jag vet att det för dem till och med kan vara svårt att gå med på att det verkligen finns flera sätt att tolka Bibeln, som alla strävar efter bibeltrohet.

Därför är jag inte säker på om vi någonsin kan förstå varandra.