Kultur är inte spännande i sig (17-06-05)

Jag är inte intresserad av kultur. Jag är intresserad av Bach, Sjostakovitj, Selma Lagerlöf och Torgny Lindgren. Jag lyssnar inte på musik och läser inte böcker för att vara kulturell, utan för att där finns något som fångar mig. Simpla noter, små svarta bokstäver – som på något underligt sätt får en hel värld att öppna sig.
           
Men i dag talas det så ofta om kultur på ett allmänt plan. Det skapas kulturprogram, det forskas i kulturens effekter på människan och samhället. Också de ekonomiska fördelarna med kultur betonas numera allt oftare. Det sägs bland annat att kulturella människor håller sig friskare och därigenom är en inbesparing för samhället. Sådant måste tydligen sägas eftersom man räknar med att ekonomiska argument är det enda som riktigt biter på beslutsfattarna.
           
Måhända är det en realitet i dagens kommuner. Måhända behövs också dessa generella program och nyttoinriktade kulturundersökningar. Men något blir skevt om de inte kompletteras med personliga upplevelser av konkreta verk. Varför skulle någon vara intresserad av poesi, till exempel, om han aldrig någonsin har upplevt att en dikt drabbat honom i centrum av hans existens? Varför skulle man i längden gå på konserter, om man bara ville visa upp sig och vara kulturell?
           
Om kulturen görs till något rationellt och nyttigt, bara en plikt, en statusfråga, har vi förlorat något väsentligt på vägen.
           
Själv skulle jag till exempel inte kunna tänka mig att lyssna på Mozart bara för att han anses höja intelligensen. Det fanns rentav en tid då jag hade svårt med den gode Amadeus, svårt att hos honom upptäcka något annat än flyktigt galanteri och alltför välavvägda finesser. Jag hade visserligen spelat några av hans pianostycken men de brände aldrig riktigt till i mig. Kanske sökte jag något annat än han hade att ge, något som jag just då fann hos Bach och andra.
           
Men någon gång efter det att jag såg Milos Formans film ”Amadeus” och läste Søren Kierkegaards reflektioner om Mozarts opera Don Juan i ”Enten-eller” började något hända. Jag fick nya referenspunkter. Jag började småningom lyssna på Mozart på ett nytt sätt och fann nya kvaliteter: inte bara ytlighet, också desperation och vånda, inte bara det tekniskt fulländade, utan också klanger som började vibrera på oväntade sätt.


Kultur är inte spännande i sig. Den blir spännande först när levande människor förhåller sig till den på olika sätt. Kultur är därför inte i första hand något som man skall försöka förstå sig på, utan något att uppleva, kanske ifrågasätta. Kultur blir intressant först när den leder till något oförutsägbart – något som man känner igen men inte visste att man skulle känna igen, på ett djupt intuitivt plan.
           
Jag minns att det var ganska fascinerande att under studierna i litteraturvetenskap i Åbo systematiskt närma sig de olika litterära klassikerna. Det var alltid omöjligt att veta på förhand om man skulle gilla någon eller inte. Somliga har jag fortfarande inte något personligt förhållningssätt till. Varken Goethe eller Shakespeare står mitt hjärta särskilt nära – måhända för att jag inte fördjupat mig tillräckligt i dem, men ändå. Andra klassiker väckte min stora förvåning när jag alldeles spontant hos dem upptäckte vad som fanns bortom deras berömmelse: en pulserande livskänsla som förstärkte min egen, hisnande perspektiv som vidgade mina egna. Speciellt minns jag då Henry James och Henrik Ibsen.
           
Vad det är som får en att ta emot ett visst verk på ett visst sätt är det inte så gott att veta. Vad är det man fäster sig vid? Vad är det som berör, eller inte berör?
- Det är fråga om så oändligt mycket större saker än det ytliga tjafs som så ofta präglar mediebevakningen på området, säger den konstnärlige ledaren för Musikfestspelen Korsholm, John Storgårds, om sin syn på musik i en intervju i Hufvudstadsbladet 5.6.
           
För mig hör det till de stora sommarnöjena att delta i musikfestspelen. Under musikfestspelsveckor har jag genom åren fått flera av mina största musikupplevelser. Jag deltar inte för att det är berömda artister som spelar. Jag deltar för att jag vill uppleva det som många av dem kan förmedla: en djup närvaro i något odefinierbart.

            Det hoppas jag få uppleva också i år.