Ensam bland det som spirar (21-05-05)

I detta blad har vi i vår kunnat läsa flera kolumner där en närmast euforisk våryra har skildrats. Så är det för många: med de allt ljusare dagarna tar en ny livskänsla fatt i en och stimulerar till en större intensitet också på ett inre plan.
           
Men så är det inte för alla. Många är också de som upplever våren som svår, de som känner ensamheten rinna som ett obehag i kroppen, hur mycket som än hoppfullt gror och knoppas omkring dem.
           
Det är alla dem jag vill tillägna den här kolumnen.
Ofrivillig ensamhet upplevs lätt som skamlig och därför talar man många gånger tyst om den. Det gör att den antagligen är mycket mera utbredd i vårt samhälle än vad vi i förstone tror. Människor ligger döda i månader i sin lägenhet utan att någon frågar efter dem, enpersonshushållen blir allt fler, många människor arbetar så hårt att de inte har några krafter kvar att vårda sina relationer, och människor som är sjuka och inte längre orkar hänga med i svängarna börjar lätt uppleva sig som utanför. Sommar och semester är inte något som hägrar i ett gott ljus för alla. Det kan snarare vara en tid då ensamheten gör sig ännu mer påmind än vanligt.
            Men så kommer våren och knoppas ändå.

Det jag tycker är så sorgligt med mycket ensamhet är att den så ofta är sammankopplad med negativa tankar om den egna personen. Det räcker liksom inte att en människa sörjer över den gemenskap hon saknar; det är vanligt att den ensamme också tycker att han själv inte är tillräckligt värdefull. Om han skäms för sin ensamhet, blir den också tyngre att bära. Så blir det dubbla bördor.

I själva verket tror jag det är så, att ensamheten många gånger inte är grundproblemet utan ett följdproblem av en djupare sorg: tidigare besvikelser som inte blivit tillräckligt sörjda. Sådan osörjd sorg leder lätt till att man inte längre vill ta så stora risker. Därför döljer man de mest mänskliga och intressanta delarna av en själv, de som kunde vara själva inkörsporten till närhet med andra.

Till den djupare sorgen kan också höra en upplevelse av att andra människor inte har rum för en. I enskilda fall kan det förstås vara ett obestridligt faktum, men för det allra mesta tror jag att denna upplevelse är starkt förbunden med svårigheten att ge rum åt sig själv i andra människors sällskap. Man har kanske redan tidigt fått lära sig att man blir accepterad bara om man lever upp till andras förväntningar. Man har vant sig vid en roll där man tänjer och anpassar sig så långt det bara går. Det gör också att man har svårt att känna vrede och att dra gränser – vilket i sin tur leder till en upplevelse av att det är trångt i relationer, att det inte finns tillräckligt med frihet.
Men om det bara handlar om att man inte vågar ta plats för sina egna behov?

Lösningen på den ofrivilliga ensamheten är inte i första hand att hela tiden snabbt få andra människors sällskap. Lösningen ligger i att man konfronteras med sin egen självbild, sin brist på tillit till sig själv och andra.
Brenda Shoshanna, filosofie doktor och psykolog i New York, skriver i sin inspirerande bok ”Zen och konsten att älska” (2003): ”Den enda verkliga ensamheten kommer av att vi sviker oss själva genom att inte vara som vi är. Det är då vi söker oss till någon annan för att han ska fylla tomrummet i vårt inre. När vi hamnat i det mönstret känner vi oss övergivna och ensamma oavsett hur många människor vi har omkring oss.”

Shoshanna talar i stället om att lära sig att helt och fullt vistas i sin tomhetskänsla, vara helt och fullt med sig själv. Hon menar då inte att vi skall vara självtillräckliga och isolera oss från andra, utan, som jag föreställer mig, skaffa oss den bas som är allra viktigast för våra relationer till andra, nämligen ett gott förhållande till oss själva. Målet är att vi inte skall behöva känna oss övergivna i vårt eget sällskap utan göra relationen till oss själva till en källa att ösa stöd och tröst ur, en källa som också i umgänget med andra kan sprudla fram utifrån sitt inre väsen och visa vad den verkligen har att ge.