“Allting utom duktig gosse” (20-04-05)

Idag är det Adolf Hitlers födelsedag. Det är 116 år sedan han föddes i Braunau i Österrike nära den tyska gränsen. Själva födelseorten betraktar han i ”Mein Kampf” (Min kamp) som ”symbolen för en stor uppgift” – nämligen att förena det tyska folket i Tyskland och Österrike.
Nu, 60 år efter sin död, framstår han fortfarande närmast som en myt. Laddad, men med vilken substans? Hur mycket ser vi honom, egentligen? Om vi bara förfasar oss över honom, får vi egentligen inte korn på vem han var. Själva hans mänsklighet verkar skrämma många. Till exempel Oliver Hirschbiegels nya film ”Der Untergang” (Undergången) har kritiserats för att Hitler där framstår som alltför mänsklig.

Men om vi värjer oss för det mänskliga hos honom, kan vi inte tränga in i hans sätt att fungera, få en realistisk bild av det. Ju mer vi demoniserar Hitler och ser honom som en icke-mänsklig symbol för ondskan, desto svårare är det att känna igen det han står för och kämpa mot det. Vi kan inte på ett fruktbärande sätt motarbeta något som vi inte förstår.

När jag såg ”Der Untergang”, som ju skildrar Hitlers sista dagar i bunkern i Berlin, märkte jag att min inlevelseförmåga tillät mig att identifiera mig med vissa drag i hans personlighet. Till min omgivnings stora förbluffelse! ”Inte kan du väl identifiera dig med Hitler, heller!”

Men så mänsklig kunde han faktiskt framstå för mig. Jag kunde känna igen vissa jobbiga känslor hos honom när han utsattes för prövningar i sina relationer. Hur bär man sig åt när man inte längre kan lita på dem som man har haft förtroende för?

Sådana erfarenheter har de flesta av oss haft. Men förhoppningsvis har vi inte behövt uppleva dem med samma intensitet som Hitler. Förhoppningsvis kan vi också hantera dem på ett annat sätt än han gjorde.
           
För det var väl det som var ett av Hitlers stora problem: att han inte vågade känna det han kände. Han påstod i stället att andra var ynkryggar och förrädare.
           
Och så föddes en tsunami av hämndbehov inom honom – som knappast hade kunnat förverkligas, om inte många andra också hade svårt att känna sina känslor och därför ville hämnas som han.
           
I filmen framträdde det så klart för mig: hur han ersatte känslor med ideologi. Känslor innebar skam för honom, men gällde allting idéerna var det rättspatos och ära som stod i förgrunden. Då blev allting en helig strid utifrån ett ”konsekvent fasthållande vid en gång fastställda dogmer” (enligt ”Mein Kampf”). Hitler kände sig eldad till kamp mot lögn, smuts och förruttnelse i samhället. Kapitulera skall man aldrig, för då har all kamp varit meningslös, menade han.
           
Det är en hållning som gör att tro och verklighet kom att stå i ett allt större motsättningsförhållande till varandra i Hitlers liv. Den tro som bar honom under många år blev till slut också hans undergång.
           
Men vilken tro det var! När man läser ”Mein Kampf” möter man en sådan hetta mellan raderna att man baxnar. Redan som 11-åring befinner han sig i en kategorisk maktkamp med sin far angående sitt kommande yrke. Redan då har han ”en fast föresats” att bli konstnär.
Till min förvåning låter han i sin bok ändå också det mänskliga komma till uttryck. Tänk att han till exempel är beredd att erkänna att han under skoltiden ”var tämligen svår att handskas med”. Han beskriver också sig själv som en ”pojke som var allting utom ’duktig gosse’” – men kanske med trotsig stolthet i tonfallet? Han talar om flera situationer då hans förnuft och hans känsla kämpar mot varandra och han känner sig villrådig.
           
Samtidigt är ”brutalitet” och ”hänsynslöshet” klart positivt laddade ord för honom, och redan under ungdomsåren tackar han för att han hårdnade och att han har kunnat förbli hård.

Berättelsen om hans liv och hans stora inflytande på miljoner människor är för mig ett tecken på vilka oerhört starka irrationella krafter människan bär inom sig. Ju mindre hon själv känner dem, desto lättare är det för någon annan att locka fram dem och styra dem för sina syften.

Det verkar som om Hitler med hjälp av sin retoriska förmåga ville lyfta fram och förtäta dessa krafter. Han ville inlemma den enskilda människan i det historiska skeendet, låta henne vaggas av gemenskapen med andra likasinnade och känna att hon kämpade för höga ideal. Detta var tydligen så viktigt för många att de inte tycktes lägga märke till att de samband han målade upp var hur hisnande som helst och att ideologin i sig var vansinnig! 
Människor lät sig förledas. I tusental.