En otrogen biskop och vi andra (20-02-05)

På tisdag kablades nyheten ut, den nyhet som redan länge lär ha varit en offentlig hemlighet i vissa kretsar i Åbotrakten: att biskop Ilkka Kantola har varit otrogen med en gift kvinnlig präst i flera år. Det var alltså upplagt för en verklig mediekarusell.
           
Hökarna i pressen var inte sena att frossa i bytet. Präster och sex är smaskens! Redan på onsdag ståtade till exempel Ilta-Sanomat med en stor bild av Kantola på paradsidan. Han utnämndes till ”pettäjä-piispa”. Inne i tidningen behandlas frågan på två hela uppslag – stora bilder, feta rubriker, intervjuer med Kantolas fru och med älskarinnans man, långt drivna spekulationer om dolda innebörder i Kantolas julpredikan och i en intervju som han gav för nio (!) år sedan. Man kan nästan höra hur journalisterna vrider händerna av fröjd.

Det finns en lystenhet i själva sättet att lägga upp reportaget som får mig att undra vem det egentligen är som det finns orsak att ställa mot väggen. Varför verkar det vara en njutning för så många journalister att mörda en annan människa moraliskt? Är det inte nog om hon straffas genom att tvingas bära konsekvenserna av sina handlingar? Jag har aldrig förstått vad det är att gotta sig åt att en människa har misslyckats. Som om det aldrig kunde hända oss själva.
Det är så man mår illa.
           
Just i Ilta-Sanomat visade det sig ändå att de som finns i Kantolas närmaste krets betedde sig mer medvetet än journalisterna. De vägrade falla i journalisternas grepp och uttalade sig dels kortfattat, dels utan att gå till angrepp på Kantolas person. Det högaktar jag hos dem. Kantolas fru säger att det att hennes man begärt avsked från biskopsämbetet i hennes ögon är ett alltför hårt straff för honom.
- Kyrkan borde ha förlåtelse, anser hon. Han har skött sitt arbete bra.
           
Också Kantolas biskopskolleger ger mera uttryck för sorg än för fingerpekande.
- Det är en personlig tragedi, säger till exempel Wille Riekkinen, biskop i Kuopio.

Det är inte ovanligt att människor uppfattar förlåtelse som liktydigt med att se mellan fingrarna. Så ser inte jag på det. Så blir det bara om man förlåter utan att den som har förgått sig har blivit ställd mot väggen och tvingats ta ansvar för vad han har gjort. Så blir det bara om man försöker förlåta för fort.
           
En fruktbärande förlåtelse innebär däremot att man inte för all framtid binder en människa vid hennes förflutna utan är beredd att med henne gå in i nya processer som skall läka de gamla såren. Men det är knappast möjligt om inte sanningen och vreden och alla de svåra bitarna först kommer upp i dagen och sätts på sin plats.
           
Frågan är ändå om man över huvud taget kan förlåta, ifall man inte ser att också man själv är bristfällig.
           
Att förlåta blir också lättare, om den som har skadat tilliten verkligen tar ansvar för sitt beteende.
           
Åtminstone nu verkar Ilkka Kantola stå för det han har gjort: han har begärt skilsmässa från sin fru, han har avgått från sin tjänst. Hans liv är inte längre ett dubbelspel.

I Iltalehti på torsdagen vittnar han om att han har upplevt att en giljotin rests över hans huvud under de senaste fyra åren. Han säger att han fortfarande håller fast vid kyrkans lära om äktenskapet men hänvisar till vilken vägkost var och en har i sin egen ryggsäck. Han verkar i detta skede närmast förundrad över att han fortfarande är vid liv.