Kriget, speglat i oss (24-01-05)

Det var den här veckan för 87 år sedan som inbördeskriget bröt ut. Finland i vacker vinterskrud – men man stred mot man med blodets språk, det enda som då tydligen tycktes vara tillräckligt kraftfullt.

Fortfarande väcker det hätska känslor när olika sätt att tala om kriget kommer fram. Vi finländare har inte ens kunnat enas om vad vi skall kalla det. ”Frihetskrig” låter sannast för en del, ”brödrakrig” för andra. Vi lever också med olika bilder av Mannerheim och hans insats.
Måste det kivas om det? Får det inte vara så?

Några år efter kriget utkom en finlandssvensk roman, numera en närmast bortglömd klassiker, skriven av den nästan lika bortglömda Sigrid Backman (1880-1938). Inbördeskriget 1918, speglat i enskilda människors hjärtan – det är vad hennes roman ”Familjen Brinks öden” (1922) kan sägas handla om. Den har en nerv som går djupt. Den väcker tankar om vad som är sanning, och om hur en människas sanning präglas av vem hon är som personlighet.

I ”Familjen Brinks öden” bjuds läsaren på ett helt panorama av olika sätt att förhålla sig till kriget. Här möter vi en skomakarfamilj och dess grannar. Vi får följa med hur kriget skär igenom deras liv och präglar dem alla på olika sätt. Och vi möter olika perspektiv på det som sker. Här har vi honom vars politik närmast handlar om att ha mat på bordet, här är den hetlevrade rödgardisten, den socialdemokratiske rättvisemannen som helst vill undvika våld, kvinnan som förälskar sig i en man ”från fel sida”, den intellektuelle agitatorn, försoningsförespråkarna, den oförstående överklassen, ja, alla sorter av vanliga människor, människor av kött och blod som på ett eller annat sätt tvingas befatta sig med en svår politisk situation.

Det underbara och övertygande i denna skildring är att dessa människor inte rangordnas eller sorteras i rättrogna och svikare. Var och en ”avlyssnas” i stället, ges rum att vara sig själv, utifrån sitt sätt att fungera.
- Jag tycker inte alls om politik, men däremot ganska mycket om skapelsens krona homo sapiens, skriver författarinnan i förordet.

Utifrån tidigare negativa erfarenheter är hon rädd att bli misstolkad som propagandist för någon viss åskådning och tycker sig därför behöva förklara sina avsikter.
Men hennes roman talar nog för sig också på den punkten.

Ändå kan man väl inte säga annat än att ”Familjen Brinks öden” är en politisk bok. Den skildrar de politiska brytningarna inom och mellan människor och visar därigenom hur oerhört komplicerat något sådant som krig egentligen är. Här finns uttryck för behovet av revolt likaväl som för ickevåldet. Här finns vitt skilda argument som leder till olika slutsatser. Kanske är det så att sanningen sist och slutligen finns någonstans mitt i allt detta, i alla aspekter sammantagna, i själva komplexitetens kärna.

Sigrid Backmans roman stämmer till ödmjukhet inför olika ställningstaganden och ökar respekten för den mänskliga individualiteten. Jag skulle gärna sätta den i handen på dem som alltför lättvindigt tar ställning i svåra frågor och tror sig ha den enda sanningen som i en liten ask i sin egen ficka.

Att ha en övertygelse är en sak. Att tro att alla andra har fel är en annan.

Ju mer jag kan vila i vad jag själv tror, desto lättare har jag också att lyssna på andra. Då behöver jag inte ägna mig åt maktkamp, utan är fri att arbeta för samverkan.

Det är oroande att samtalstonen i vårt samhälle i dag så ofta känns rå och bitter. Människor indelas i olika läger som bekämpar varandra. Har vi då bekantat oss med varandras utgångspunkter och mål? Bemödar vi oss om att se vad som ligger bakom andras föreställningar?

Eller kan vi det inte, därför att vi inte vilar hos oss själva, bekräftade i vår egen övertygelse?

Respekt för olikheter är nog allra svårast att upprätthålla just när det gäller krig. Kriget blir en radikal katalysator för olika värderingar. Men ju mer vi inser det komplexa i skeendet, desto lättare är det kanske också att förstå varför alla inte tänker som vi själva.