När kraven hopar sig (30.11.04)

 

Det uppstår ibland situationer när man känner sig kringränd av andra människors krav och förväntningar. Det är åtminstone så man upplever det: att kraven kommer från de andra. Krav på beslut som skall fattas, krav på uppgifter som skall göras, krav på tid och närvaro.

 

Människor reagerar på olika sätt i sådana situationer. De ambitiösa biter ihop och föresätter sig att orka, eftersom de har höga ideal. De låter sig styras av viljan i stället för av känslan. Och åstadkommer faktiskt en hel del.

 

Men frågan är hur de egentligen mår.

 

De trotsiga söker igen olika undvikande manövrar, låter saker bero, dröjer med sina besked, kommer med vaga utfästelser. Det blir som en form av passiv aggression, där man visar sin ilska mot andras krav inte genom att öppet dra gränser utan genom att slinka undan.

 

Men frågan är om det ens gagnar en själv.

 

Snart har man kraven där i ryggen igen.

 

När jag stöter på människor som signalerar att de inte upplever balans mellan sig själva och sin omgivning, blir jag uppriktigt nyfiken. Vad är det som håller kvar en människa i roller som inte längre passar henne? Vill hon hellre vara missnöjd än tala om för andra vad hon inte är beredd att ställa upp på? Följer hon sina egna värderingar om hon i längden låter sig styras av sin rädsla för vad som händer om hon säger ifrån?

 

Det är lätt att känna ilska mot andras krav om jag inte unnar mig att ha de gränser jag verkligen har.

 

På sistone har jag lekt med tanken att ju mer man upplever att omgivningen ställer orimliga krav på en, desto sannolikare är det att man inte är i kontakt med vad man själv vill. Man sugs in i andras förväntningar och styrs av dem för att man inte riktigt vet var man själv står, vad man själv vill säga ja och nej till. Eller tycker sig ha rätt till. Det man upplever som andras krav kan då i själva verket antingen vara ens egna idealistiska krav på sig själv eller ens ovilja att ta ansvar för vad man själv vill. Man har inte haft tid eller lust att känna efter ordentligt. Det är så mycket bekvämare att fortsätta att vara missnöjd.

 

Bert Hellinger, en nytänkare inom psykoterapin i Tyskland, anser att det faktiskt krävs mod för att vara lycklig. Han menar att människan har en inre drivkraft att betala ett pris för det hon får av livet. Om till exempel en familjemedlem lider, vågar man inte alltid själv vara lycklig, för man har en föreställning om att det på något sätt är osolidariskt, att man blir utesluten ur gemenskapen då. Hellinger visar på att detta bara är en magisk föreställning: ”varför skulle en annan människa må bättre för att jag lider?” Han arbetar i stället för att människor skall våga vara friska och lyckliga med gott samvete.

 

Jag skulle gärna vilja inspirera alla som just nu känner sig trängda av andras förväntningar och missnöjda med sitt liv att börja uppfatta sitt eget välmående som viktigt. Ja, som själva utgångspunkten också för respekten för andra människor. När jag ser mig själv som viktig har jag större motivation att dra gränser mot andra – och behöver då inte baktala dem, eftersom jag inte låter dem göra mig illa.

 

Men det är inte alltid så lätt att lyssna sig fram till var ens gränser går. Det är inte lätt att till exempel märka vad man inte orkar med eller vad man egentligen inte vill ta ansvar för. Det innebär att man måste kunna släppa de gamla idealbilder man har av sig själv, där man kanske har uppfattat sig som den som skall ställa allt till rätta när andra misslyckas.

 

Ju mer fördomsfritt en människa kan ta emot sig själv som hon är, desto mer frizon har hon också i förhållandet till andra människor. Hennes aktiva umgänge med sina egna värderingar skapar den grund som gör det möjligt för henne att inifrån reglera vilka krav hon vill efterleva i kontakten med omgivningen – och vilka hon, med gott samvete, vill säga nej till.

 

Det är först när vi kan säga nej som vi på allvar också har tid, krafter och integritet nog för att säga ja – till det som verkligen är viktigt för oss.