Om jag var politiker (03-11-04)

Något av det viktigaste en politiker kan göra är att värna om tilliten i samhället. Medborgarna behöver en erfarenhet av att de frågor som står dem nära verkligen blir beaktade och omhuldade, ja, att deras synpunkter och kritik välkomnas och tas på allvar. Om beslutsfattarna kan släppa för snäva gruppintressen och ta fasta på det allmänna bästa, i handling visa sin solidaritet med dem som verkligen behöver den, är det också mycket lättare för gräsrötterna att leva med att alla behov inte kan bli tillfredsställda snabbt och att uppoffringar ibland är av nöden. Men då måste man känna att uppoffringarna drabbar rättvist och inte så att vissa grupper lättvindigt surfar på vågorna av andras förtvivlade kamp bara för att överleva.

Om jag var politiker skulle jag därför vara extra noga med frågor som påverkar själva tilliten och kommunikationen i samhället. Angående löneförhöjningar på chefsnivå skulle jag då inte bara göra jämförelser med vad motsvarande personer får på annat håll eller vad höjda levnadskostnadsindex skulle ge vid handen. Jag skulle inte bara tänka på hur länge det är sedan lönerna senast höjdes. Frågan är mer komplicerad än så. Den berör hela tilliten i samhället: om många grupper knappt kan hålla huvudet ovanför ytan, varför skall då somliga få mer än vad de reellt behöver i sitt dagliga värv?

Antydan om lönelyft öppnar också för en annan fråga: finns det alltså någonstans extra pengar, trots allt? Har allt sparande inte varit absolut nödvändigt?

Detsamma gäller arbetsplatser där personalen arbetar mer än vad den egentligen tål och där nytt folk ändå inte anställs. Men så, plötsligt, görs det stora inköp av modern apparatur och ny inredning. Finns det alltså pengar någonstans – som man väljer att inte satsa på människor?

Och hur påverkar det egentligen tilliten när fungerande enheter läggs ner bara på grund av ett principbeslut av ett centralt organ på annan ort? I ett utifrånperspektiv är det till exempel helt omöjligt att förstå hoten om nedläggning av BB i Ekenäs, som ju har en helt egen profil – så omtalad att den lockar till sig föderskor till och med från Ryssland.

Om jag var politiker skulle jag vara mycket noga med att besöka människor och arbetsplatser och ta reda på hur verkligheten ser ut. Jag skulle vilja ha en golvkänsla av vad det handlar om: hur situationen ser ut just för dem som berörs. Jag skulle inte nöja mig med att ta del av tjänstemännens beredningar och läsa igenom pappersbuntar, stifta bekantskap med undersökningar, jämförelser och allmänna principprogram. Jag skulle vilja veta vad olika beslut konkret innebär för den som drabbas av dem. Om jag till exempel var tvungen att ta ställning till en sprututbytesstation, skulle jag lägga stor vikt vid vad föräldrar till narkomaner tycker. Och jag har förstått att många av dem är tydliga motståndare till en sådan. De vet vad de talar om. Det är deras barns liv som står på spel. De vet mer än jag som bara betraktar missbruket utifrån.

Om jag var politiker skulle jag inte vilja att mina bindningar till olika grupper i min egen närhet skulle avgöra mina prioriteringar. Jag vill tro att samhället kan styras också av annat än kollegiala lojaliteter, skrivbordsrapporter och personliga karriärsträvanden. Allt detta finns förstår med i det som vårt samhälle är – maktkamp, prestigetänkande, behov av att hålla sig väl med folk. Vi är alla människor med sårbara punkter och svårighet att alltid vara ärliga. Men jag vill tro att det vid sidan av alla låsta mönster och personliga blockeringar också hos många finns en strävan att låta sig styras inifrån, utifrån sin egen samhällsvision – vilket kanske till exempel skulle kunna innebära att ihärdigt under möten ställa ”opassande” frågor.

Jag önskar alla nyinvalda i kommunfullmäktige runtom i regionerna mod, förmåga och nyfikenhet nog att under de kommande åren ställa sådana frågor – konstiga, dumma, alternativa, visionära frågor.