Apati eller engagemang? (11-09-04)

Kjell Herberts uttalanden om välfärdsapatin i vårt samhälle (Vasabladet 22.8.04) har skapat ringar på vattnet, kommenterats nu i flera veckor, ibland igenkännande, ibland avvisande. Blotta det faktum att ämnet engagerar visar att han har rört vid något viktigt.
           
Om man närmar sig Herberts uttalanden som anklagelser, är det klart att de inte sporrar till dialog. Själv ser jag dem närmast som en frisk fläkt, ett uttryck för en medvetenhet om ett tomrum i samhället: en brist på geist, på ifrågasättanden, på alert vakenhet och solidaritet.
           
Det lustiga i sådana här sammanhang är att de som redan är mest aktiva brukar känna sig mest träffade, eftersom de har ett känsligt samvete och stark ansvarskänsla. Det är människor som har en tendens att se vad som ännu saknas och vad de behövs till än som ger sig själva positiv respons på allt de redan gör.
           
Jag vill inte läsa Herberts uttalanden som en appell att man bör överskrida sina egna gränser och räcka till för alla. Herberts säger ju också själv att han anser det legitimt att förtroendevalda inte ställer upp för omval i kommunalvalet i höst.
           
Men om vi ser till samhället i stort: om det är så att människor i vår tid över lag inte vill engagera sig, vad handlar det egentligen om?
           
Man kan naturligtvis peka på olika samhälleliga orsaker: svårigheten att överblicka problemen och känna igen de verkliga makthavarna, det alltmer krävande arbetslivet och så vidare.
           
Själv brukar jag inspireras av att spegla samhällsproblemen i den enskilda människan. Då går jag till mig själv: var befinner jag mig själv på skalan mellan apati och engagemang? Hur ser mitt förhållande till min egen energi ut?
           
Jag blev häromdagen tillfrågad om att ställa upp i kommunalvalet – och tackade nej. Inte för att det vore oviktigt, utan för att jag vill rikta min energi åt ett annat håll. Samtidigt har jag den största respekt för dem som tackar ja.
           
Vilka uppgifter vi än väljer tror jag den avgörande frågan är just vårt förhållande till vår energi.
           
- Jag hävdar rätten till passion, säger den indiska författaren Arundhati Roy, som i ett TV-program talar om hur ”ljudet i hennes huvud” tvingar henne att engagera sig – mot Irakkriget, mot det indiska kärnvapenprogrammet med mera.
           
- Jag kämpar för att bli en lycklig kvinna, fortsätter hon. Lyckan är mitt vapen.
           
Det intressanta med Arundhati Roy är att hon verkar ha hittat sambandet mellan sin egen lycka och sitt samhällsengagemang. För henne är det ett uttryck för hennes trohet mot sig själv att hon inte tiger i samhället. Trots att omvärlden ibland undrar ”varför hon inte kan låta bli att känna så starkt”.
           
Omvärlden undrar också ibland hur engagerade människor orkar med att se allt elände. Förlorar de inte sin energi på kuppen?
           
Jan Eliasson, utrikespolitisk medlare i Sverige, fick en gång en sådan fråga. Hur orkade han bevittna alla katastrofer i världen?
           
- Det är för att jag också ser vad som görs för dem som lider. Jag ser människor som blir hjälpta, svarade han.
           
Av TV-nyheterna invaggas vi andra så lätt i en världsbild som saknar hopp och som domineras av vanmakt.
           
Det är en falsk världsbild.
           
Den som är på plats vet bättre.
           
Många är ändå de som cyniskt suckar över världens tillstånd, närmast pikar dem som engagerar sig. Jag kommer ofta på mig själv med att undra över hurdant förhållande just dessa människor har till sin egen energi. Människor som inte vill befatta sig med sin egen livssmärta blir lätt apatiska, tycker inte att något är tillräckligt viktigt. Deras energi är bunden av att de håller tillbaka sina egna känslor. Hur skulle de kunna känna medkänsla med andra om de inte känner det mot sig själva?

Jag tror i själva verket att det är den som är i kontakt med sin egen sårbarhet som också har störst motivation att arbeta för andras bästa. Det är den som själv har lidit för att vi inte haft en räddningshelikopter i våra trakter som kämpar för att få en. Det är den som själv har levt nära cancersjuka som blir mest upprörd över personalsituationen på centralsjukhusets canceravdelning. Det är vår sårbarhet som är utgångspunkten för vårt engagemang. Bara genom kontakten med vår egen svaghet kan vi identifiera oss med andras.

Den välfärdsapati som Kjell Herberts talar om kan därför lika gärna vara fråga om en apati som springer ur bristande kontakt med vårt eget jag, med det centrum inom oss där vår energi och våra känslor har sina rötter. I så fall är vi inte apatiska för att vi har det för bra, utan för att vi inte ger oss tid och rum att känna ordentligt. Vi är apatiska för att vi inte lever på allvar.

Så drabbar vår apati inte bara omvärlden, utan också oss själva.