Att inte vara tillräckligt bra (15-08-04)

Konflikter och motgångar kan vara en resurs som berikar tillvaron, gör oss starkare, förbättrar våra relationer och tydliggör oss själva.
Det låter förstås bra. Men i praktiken är det inte så lätt.
           
Då och då i livet ställs vi inför utmaningen att befinna oss i friktion med andra människor eller med oss själva. Det är då inte bara ett teoretiskt problem som vi kan ta oss ur med hjälp av kloka tankar, beskyllningar mot andra eller försök till oberördhet. Den konflikt vi befinner oss i kräver i första hand att den genomlevs. Den är praktisk och akut och kallar oss till känslomässigt engagemang. Den vill att vi bejakar att vi faktiskt är påverkade av den. Bara så kan den leda oss vidare.
           
Men det som så ofta händer när det skär sig i livet är att vi upplever att vår egen självkänsla blir hotad. När vi själva eller människor i vår omgivning uttrycker missnöje med något vi har gjort eller låtit bli att göra, ser vi det lätt som ett uttryck för att vi inte är tillräckligt bra. Som om perfektion var det givna.

Men är det då inte snarare vår bild av oss själva som är alltför strikt och idealiserad? Har vi inte sett och omfamnat våra egna brister som en del av vår sanna mänsklighet – och något som vi kan ta ansvar för efter bästa förmåga?
Att duga måste vara något annat än att vara perfekt.
Det är inte ovanligt i parrelationer där det är kvinnan som för problem till tals att mannen då ofta upplever sig otillräcklig. Han kan tro att han inte är god nog åt sin kvinna eftersom hon ”klagar”. Han ser då inte konflikterna som något naturligt som finns till för att bearbetas utan som ett angrepp på honom personligen. Det leder lätt till att kommunikationen blir låst och till att han har svårt att på allvar stanna upp, uppmärksamma vad konflikten handlar om för hans egen del och lyssna efter vad han själv vill.

Detsamma gäller kvinnan som är stressad på sitt jobb men förvandlar stressen till ett missnöje med sin egen arbetsinsats. Hon arbetar ofta övertid och hon upplever ändå hela tiden att hon är efter i sin inre tidtabell: saker tar längre tid än beräknat, och så kommer det nya uppgifter precis när hon har utgått från att inte bli störd. Hon får inte gjort vad hon har tänkt. Men den här kvinnan är rädd för konfrontation, för att vara alltför krävande om hon till exempel skulle tala med chefen om arbetsmängden. Då slipper hon en del av problemet – åtminstone skenbart – genom att kritisera sig själv. Hon anklagar sig för att hon inte kan jobba effektivare, för att hon inte har mera energi, för att hon inte kan slappna av bättre. Hon försöker då förändra sig själv i stället för att ta itu med ett system som inte fungerar. Med hjälp av självkritiken hindrar hon sig från att bli så frustrerad att hon skulle börja göra något åt sin stress.

Den som anklagar sig själv hindrar sig själv från att ta risker. Så blir självkritiken en handlingsförlamande blockering som inte bär frukt.

Inte sällan blir känslan av otillräcklighet också ett mönster som upprepar sig: vid nästa motgång tar den självkritiske problemen igen som ett tecken på att det är ”något fel” med honom – i stället för att öppna sig för de känslor som väcks inom honom och våga sig på experimentet att se vad som egentligen händer om han låter sig gå in i processen.
           
Den som i konflikter inte vill ta några risker med att lägga sig själv i blöt och visa var han står, han hindrar sig också från de dynamiska möjligheter som uppstår i de fall när risktagningen leder till en tydligare kontakt med andra. En konfrontation som innebär ett äkta, uppriktigt, sårbart möte med andra människor kan ibland faktiskt förändra perspektiven på oanade sätt.
           
Att duga handlar för mig i grund just om detta: att orka se sig själv, visa vem man är och var man står. Det handlar om att inte låtsas vara en annan än man är. Det är att vara autentisk – och att öva sig i att tro på att det räcker.