Till onyttighetens lov (16-07-04)

I vårt förnuftsinriktade samhälle ges stor uppmärksamhet till sådant som på något sätt kan anses nyttigt – något som till exempel kan förbättra meritlistan, främja hälsan eller skapa god image. Många samlar på sig fortbildningskurser och arbetserfarenheter av olika slag, de springer på gym och minskar på fetthaltiga matvaror, de bemödar sig om en aktiv fritid, en välvårdad trädgård eller något annat som de anser viktigt att visa upp utåt. Emellanåt är det så att man hajar till när man märker att det nyttiga inte längre bara gäller plikter och arbetsliv, utan invaderar också fritiden och vårt mest privata. Vi lever i en tid då vår hjärnas tankar så lätt kan överrösta vårt hjärtas subtila aningar. Ibland beter vi oss mer som robotar än som människor, förankrade i en kropp med olika behov. Vi blir så överhopade av nyttighetsinformation att jag ibland inte kan låta bli att undra om det har gått så långt att vi förlorar förmågan att njuta, att känna efter, att bara uppleva med sinnena.

Lyssnar vi på Mozart för att hans musik anses vara bra för intelligensen eller bara för att vi gillar den? Äter vi jordgubbar för att de innehåller järn och vitaminer eller för att de är goda? Ligger vi i solen för att bli bruna eller för att det är skönt? Cyklar vi längs landsvägarna för att komma upp till ett visst antal kilometer per gång eller för att det ger oss en upplevelse som vi vill ha?
           
Och vad är det egentligen som styr semesterplanerna?
Jag har förstått att många människor upplever det stressande att arbetskamraterna efter semestern frågar vad de använt semestern till. Man vill så gärna ha En Rejäl Berättelse att komma med. Som om det var det viktiga. Och då blir det naturligtvis av avgörande betydelse att fylla också semestern med aktiviteter: resor, husbyggen, gäster, festivaler…
           
Andra kanske upplever att man i semestern skall stuva ner allt som inte fick plats tidigare: de ogjorda plikterna, reparationsarbetena, storstädningen och så vidare. Så blir semestern inte ett andningshål utan bara litet tilläggstid utöver den tid som blev för kort under vinterhalvåret.
           
Min avsikt med denna text är inte att ifrågasätta det nyttiga eller möjligheten att använda semestern till olika praktiska saker och yttre engagemang. Men jag vill gärna föra in en kil i nyttigheten, bända upp den, söka plats också för dess motsats: latmansgörat, förmågan till enkla men energigivande sinnesupplevelser, det som är gratis och stilla och bortom allfarvägarna.

Jag har i sommar bland annat iakttagit en 7-årig pojke som en halvtimme satt och tittade på en brasa, hur den brann, rörde om i den emellanåt med en käpp. Och de vuxna som hade trott att han behövde mera ”action”, att han skulle vantrivas ute på stugan! Jag tänker också på de stunder då jag har kommit framsusande i min bil och plötsligt märker hur det blommar längs vägrenen – rölleka, solöga, lupiner. Eller ser vilket fantastiskt skådespel molnen på himlen kan ha. Eller då man verkligen blir varse hur det känns när vattnet omsluter ens kropp under simturen efter bastun. Små stunder – men bärande stunder.

Att ta vara på sommaren handlar då i grund om att sakta farten, uppleva sådant som man egentligen inte kan berätta om, därför att det bara är en känsla, en aning, en upplevelse, ett intryck av ett ljus… Det kan finnas en otrolig fyllnad i sådana ögonblick. Det som inte är ”till nytta”, inte behövs ”för att” man skall kunna något annat, det bildar ett slags stomme av ro.

Kanske kan rentav de rikliga regnen denna sommar hjälpa till att krossa de alltför många föresatserna om hur en aktiv sommar skall vara, hjälpa oss att bryta sönder våra många gånger alltför färdiga föreställningar om hur något skall vara för att vara bra.
           
Har du känt hur det doftar i skogen efter regnet? Har du andats det syre som lungorna älskar?

Den som vet hur han andas i sommar, han har verkligen haft semester.