Min hyllning till åldringen (10-06-04)

Jag beundrar åldringar. De befinner sig i ett livsskede då de är tvungna att avstå från så mycket: jämnåriga vänner som dör, kroppsfunktioner, den omväxling och uppmuntran som ett aktivt rörligt socialt liv ger. Framtidsperspektivet ter sig inte heller alltid speciellt lockande. Vad har man mer att vänta sig än ökad fysisk skröplighet, nya dagar av ensamhet och frustration, döden som lurar bakom hörnet? Jag känner flera åldringar som med uppriktigaste allvar undrar varför döden inte hämtar dem NU, genast. De upplever att livet redan har gett allt det har att ge och att de inte längre behövs bland människor. Det är som om de skulle leva ”på övertid”, tycks de mena.
            Håhåjaja.
            En suck från djupa bröstet.

Muskelmassan krymper
När man blir äldre.
Modet sjunker.
Förmågan att uthärda
är på topp.

Så skriver den svenska författaren Kristina Lugn i en dikt – med den saktmodiga realism som är hennes kännetecken, en realism som samtidigt på slutet vänds i en smått absurd triumf: ”Förmågan att uthärda är på topp.”
           
Det är detta jag beundrar hos åldringarna: deras förmåga att uthärda alla de förluster som de tvingas utstå. Och ändå stappla sig vidare.
           
En gammal människa kan samtidigt just i detta vara ett föredöme för en yngre: hon visar att det går att leva också när livet inte längre är en dans på rosor. Hon visar att det fortfarande finns sådant som man kan glädja sig åt – gäller det så bara en halvtimmes besök eller extra god mat en dag.
           
Alla åldringar orkar inte ta emot ens sådant. Alla orkar inte fortsätta sitt liv. Men omkring oss har vi en hel hop som orkar. Jag närmar mig med intresse deras överlevnadsförmåga.
           
I vårt samhälle har vi nästan förlorat förmågan att se vad åldringen har att ge oss – av spännande minnen, integrerad livserfarenhet och en annorlunda livsstil som ger perspektiv på vår egen. Åldringen är också ett band till vårt eget förflutna och därigenom en del av en helhet i en större krets än vad han eller hon kanske för det mesta föreställer sig.
           
Enligt en undersökning av Folkhälsoinstitutet (refererad i Vasabladet 22.5.04) är många pensionärer rädda för att bli beroende av andra. Det får mig att undra över den människosyn vi har: varför anses det egentligen så genant att bli beroende av andras hjälp? Litar människor i vårt samhälle inte på att någon vill hjälpa dem om det behövs? Och ifall det är så att de som skulle kunna hjälpa känner sig alltför belastade av andra bördor, så är det i alla fall inget tecken på att de hjälpbehövande är värdelösa; det är bara synd och skam att de inte blir mer uppmärksammade i sitt behov av hjälp. Måtte de gamla förstå detta och inte se ner på sig själva!
           
Jag såg en gång ett program i TV om en gammal man som på slutet blev verkligt beroende av andra. Men han hade den storslagna förmågan att tacksamt ta emot hjälp utan att på något sätt förlora sin värdighet som människa. Han lät sig betyda något för de människor som stod honom närmast.
           
Fastän det inte går att förneka att den moderna medicinska tekniken ibland skapar svåra frågor om hur länge en avtynad människas liv skall uppehållas, har jag ändå den största respekt för livets egen vilja att fortsätta sig i oss också när vi blir gamla. Vem kan avgöra när en människa har fullbordat sitt lopp? Vem vet vilka dolda funktioner hon ännu fyller på sin levnads höst?
När jag blir gammal hoppas jag att jag har ödmjukhet nog att inte tro att jag själv kan avgöra när min betydelse som människa har upphört. Det finns kanske någonstans en underström av innebörder, meningsfullheter – som är ett mysterium för mig själv.
Ner med synen att en människa har ett värde bara så länge hon är produktiv.

Fram med nya glasögon som får oss att fascineras av rynkorna i åldringens ansikte. Fram med lusten att upptäcka vilka berättelser som döljer sig inom henne. En dag är det för sent att fråga.