Kriget som helvete (12-05-04)

De tränger närmare än allt annat nyhetsstoff på sistone – bilderna av de misshandlade irakiska fångarna. Jag kan inte förbigå dem.
           
Man talar om toppen av isberget.
Människorättsorganisationer har rapporterat om dem redan tidigare. Men den amerikanska ledningen har inte lyssnat. Det behövs bilder. Det behövs en allmän opinion för att ledningen skall lyssna. Det om något visar på bristen på inre moralisk hållning, något som en futtig ursäkt i efterhand knappast kan uppväga.
           
Nu tas problemet åtminstone på allvar.
Jag tänker på de amerikanska fångvaktarna. De var antagligen förr vanliga hyggliga människor. Men i den extrema situation som råder har de förvandlats till sadister och känslolösa monster. Krigssituationen är så kaotisk och hotfull att de inte kan bevara sin empati och självrespekt, sin egen känslighet. Då blir vad som helst tillåtet. ”Man kan ju ändå dö när som helst.”
           
Under kriget på Balkan på 90-talet såg vi samma sak. Det sades då att grymheten mellan grannarna blev större eftersom de hade varit så nära varandra tidigare. Ju mer skuldkänslor kosovoalbaner och serber hade inför det de höll på med, sades det, desto mer markerat måste våldet bli.
           
När man går ut i krig skadar man inte bara motståndaren, utan också sig själv. Den som utövar våld bidrar till att förstöra sin egen mänsklighet.
           
I oktober fick jag via Den Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning i Lund (TFF) e-post från en amerikansk soldat i Irak. Redan då, skrev han, var många soldater utleda och struntade i allt som hände i världen utanför. Han ansåg också att de flesta soldater inte motiverades att delta i kriget av ideella skäl, utan framförallt av ekonomiska (till 80 %, menade han).
           
På TFF:s hemsida läser jag också en intervju med en militär som samma månad – i oktober – hade återvänt från Irak till USA. Han hade med hot om fängelsestraff blivit förbjuden att uttala sig mot den amerikanska ledningen vid sin återkomst och figurerade därför anonymt. Han vittnade om samma sak som soldaten ovan: att väldigt få amerikanska soldater i Irak trodde på det vettiga i att stanna kvar, många hatade att vara där, de upplevde inte alls att de stred för demokrati och frihet och minskad terrorism, utan att de dog för oljan och simpel vinningslystnad hos den amerikanska ledningen. Det kändes så meningslöst. Den hemkomna militären berättar om hur han hållit många av sina mannar i handen i dödsögonblicket och hur onödig deras död kändes. Han berättar om en gråtande pappa som aldrig hann se sin dotter, som hade fötts tre dagar efter att kriget hade börjat. Han berättar om sina vidriga mardrömmar nu efteråt. ”It was like a long trip to hell”, säger han. (Det var en lång resa till helvetet.)
           
Och nu har det gått ett halvår sedan dess. Vilken ytterligare psykisk belastning har inte de kvarvarande soldaterna upplevt under den tiden. De är lika mycket förlorare som det irakiska folket.
           
Bland annat Steve Lindberg har i alla fall hävdat att kaoset bara skulle öka om amerikanerna nu åkte hem och lämnade irakierna åt sitt öde. Situationen är visserligen komplicerad men måste ridas ut.
           
Själv har jag inte tillräcklig kunskap för att ta ställning i den ytterst svåra frågan, men jag håller med Jonathan Schell (kolumnist på den amerikanska tidningen ”The Nation”) som säger att det står utanför USA:s makt att på egen hand se till att Irak blir en demokrati. ”Att skapa en demokrati är en organisk process som måste framskrida utgående från det lokala folkets vilja”, menar han.
           
Irak är på många sätt ett helvete idag. Terrorismen har ökat i landet och det går inte ens att föreställa sig det mänskliga lidandet. (För mångsidig information om läget, se TFF:s hemsida www.transnational.org.)
           
Det är ändå bra att informationen om vad som händer med de irakiska fångarna nu kommer fram på bred front – och att folk reagerar. Jag är glad att irakierna fortfarande orkar rasa av vrede, att de inte har blivit apatiska.