Ordet i samhället (21-03-04)

Våra värderingar och vårt sätt att se påverkar våra handlingar. Det samhälle vi tillsammans bygger upp är därför inte givet. Det är inte bara en produkt av tillgängliga penningresurser, utan också av våra attityder och vårt perspektiv. Därför kan beslut och prioriteringar alltid diskuteras.

I dagens kärva sparklimat blir prioriteringarnas betydelse allt mer uppenbar. Ekonomiska begränsningar gör alltså samtidigt våra värderingar allt viktigare. De tvingar oss också att bli medvetna om värderingarna. Också för det behöver vi föra en dialog. Om vi inte kan kommunicera med varandra, blir vår självförståelse inte större. Världen vidgas inte. Och tilliten har svårt att hitta tillräcklig näring.
I samhällsdebatten blir det tyvärr lätt så att de olika parterna angriper varandras ståndpunkter. Det har vi sett exempel på i både varg- och vårddebatten. Parterna kastar ord mot varandra, utifrån sitt eget perspektiv. Utan att egentligen samtala.

Att samtala är för mig inte bara att uttrycka sig, ta ställning till/mot något, utan också att ta emot en annan människas annorlunda perspektiv och fundera på vad som får henne att se på det sättet. Att samtala är att vidga sin egen medvetandesfär, att söka det gemensamma – och bejaka det olika. Fruktbärande samtal mynnar inte ut i vem som har rätt och vem som har fel, utan i en förståelse av vad vi kan dela och var våra synpunkter går isär.

Till det behöver vi våra ord, och tid.
Därför har jag tackat ja till Vasabladets inbjudan att skriva kolumner. Jag vill ge orden tid. Jag vill söka de smala stigar som leder till ökad förståelse.
           
Hur mycket orden verkligen kan påverka i samhället, det är sedan en annan femma.
Vårt samhälle är överhopat av ord. Inte sällan alltför lättvindigt uttalade. Inte sällan
skymmande i stället för klargörande. Samtal dör när orden används som slagträ eller i försök att föregripa kritik eller tysta ner avvikande åsikter. Imageskapande ord, ord som bara syftar till att få effekt, skapar inte heller den kontakt med verkligheten som alla genuina samtal bygger på. Sådana ord väcker misstro. Kanske rentav så mycket att man inte ens bryr sig om att reagera på dem.
           
”Tacka vet jag då underhållningsprogram, där ingen ens försöker vara allvarlig.”
Om vår tids rädsla för allvar skrev också filmskaparen Roy Andersson (han med ”Sånger från andra våningen”) i en liten skrift för tio år sedan. ”Allvar förutsätter framtidstro”, skriver han och menar att just det är en bristvara i vår tid. ”För dagen är det lika svårt att ingjuta energi i vårt land (han talar i första hand här om Sverige) som det är att ingjuta energi i en tonåring med hållningslösa föräldrar, för vilka ord inte har någon betydelse, som smiter och inte visar tillstymmelse till uppriktighet, egentligt ansvar eller föredömlighet.”
           
Roy Andersson hänvisar också till Harvardprofessorn Robert Putnam, som presenterat forskningsresultat som visar att ett samhälles ekonomiska välstånd är frukten av dess medborgarkänsla. Och medborgarkänsla, hävdar Andersson, innebär att ord betyder någonting, att det sociala systemet har en gällande och fungerande etik.
           
Hur skall då orden börja betyda något?
Jag tror att det är möjligt först när vi blir mer inifrånstyrda än utifrånstyrda, när vi inte är så beroende av vilken effekt våra ord har, utan då det är viktigare för oss att vi är sanna mot våra egna värderingar som människor och samhällsmedborgare. När det får komma skråmor på den vackra imagen. När vi får modet att erkänna att vi inte alltid kunnat efterleva våra dyra principer. När det är okej att våra ord ibland väcker konflikt i vår omgivning.
Jag är inte intresserad av ett språk som döljer eller förskönar sanningen. Jag är intresserad av att gå nära, gå på djupet, försöka förstå. Det är bara utifrån det perspektivet som jag tror att förändring är möjlig. Annars blir det man säger bara slag ut i tomma luften.