Varje år före jul går jag och väntar på den igen: Alfred Schnittkes version av ”Stilla natt”, som Sveriges radios P2 alltid brukar spela före jul. Det är en högst säregen liten komposition för violin och piano, där den kända julpsalmen är allt annat än idyll. Här är det inte fråga om något gulligt barn med lockigt hår (som i den tyska texten till psalmen) eller någon blid stjärna (som i den svenska texten). Nej, tonerna skär och gnisslar, landar liksom hela tiden fel. Det måste vara oerhört svårt att spela stycket så ”falskt” som det är skrivet.
En särskild glädje är det att lyssna på när violinisten Gidon Kremer spelar Schnittkes julpsalm. Kremer och Schnittke var vänner, och det var för Kremer som Schnittke skrev sitt verk julaftonen 1978. Jag har hört Kremer göra en mycket beslutsam, intensiv tolkning där det finns rum både för den förvridna grimasen och den sårbara utsattheten. Och, förunderligt nog: antydningar till en skör och mycket subtil frid.
Varför längtar man efter att höra något så ”fult” som dessa falska toner?
Vad är det hos Schnittke som trots allt ger en upplevelse av något vackert och djupt berörande?
Kanske förmedlar hans verk något slags befrielse från de ensidiga bilderna av julen där det är glitter och glans hela dagen lång. Kanske handlar det om den personliga mänskliga rösten i musiken, en röst som talar ur sin egen smärtfyllda erfarenhet i stället för att försöka leva upp till några förhandsförväntningar.
Ja, det är inte gott att veta, men mitt i de skärande tonerna upplever jag hos Schnittke ett slags längtan efter harmoni – en längtan som inte harmoniseras, utan just får vara en komplicerad längtan som inte kan infrias med våld. Och det är där, mitt i denna brustenhet, som ett stänk av själva julfriden gör sig påmint någonstans djupt inifrån de zoner inom en där man är befriad från alla förväntningar och bara är.
Det är kanske så jag också ser på den äkta julglädjen: den kan inte födas ur idyllen utan bara ur det som spirar ur brustna illusioner. Då är man nollställd och därför öppen för livet. Det är något märkligt som händer när man låter det som är brustet och svagt verkligen vara brustet och svagt – och kan omfamna det med ömhet och utan krav på att det skall vara annorlunda. Det ökar närvarokänslan – det är min erfarenhet – och ur närvarokänslan uppstår en starkare livskänsla: något som pågår här och nu och du och jag som subjekt i vårt eget liv.
Den äkta julglädjen handlar för mig inte om att leva upp till några förväntningar utan om att kunna släppa efter på behovet av att upprätthålla fasaderna, spela de inövade rollerna. Glädjen kommer när vi inte tvingar fram den. Den kommer i de subtila ögonblick när vi förmår möta varandra utifrån våra egna svagheter och vårt gemenskapsbehov.
Jag får ibland lust att utmana hela julen, sopa undan kommersialismen och skapa en högtid som går tvärtemot de värderingar som genomsyrar vårt samhälle, såsom kravet på effektivitet och konkurrens och tanken om att var och en är sin egen lyckas smed. I stället för att surfa på våra egna prestationer skulle vi till exempel kunna hylla det goda beroendet – tala om för våra närmaste och våra vänner vad de betyder för oss, och samtidigt unna oss själva att förutsättningslöst ta emot det vi får.
Alfred Schnittke talar i sin musik med en röst som väcker just det mänskliga till liv. När han låter sin ”Stilla natt” gnissla, skapar han förutsättningar för ett julfirande som innehåller något alldeles nytt.
Tillbaka till: Livsfilosofi