Det är inspirerande med människor som bryr sig, människor som inte visar sitt missnöje bara genom att stilla klaga och sucka, på sin höjd mumla i korridorerna, tala bakom chefernas rygg. När klagan inte är en obestämd frustration utan leder till tydlighet om vad man inte kan acceptera, blir den en befriande kraft. När den hittar sitt fokus och riktas mot möjligheterna till påverkan, förvandlas den från kverulans och butterhet till energi och handling. Så länge människor klagar tillräckligt högljutt och preciserat, lever vi i ett samhälle där saker och ting betyder något, har mening.
Jag tror på klagan som en livsbejakande möjlighet. Den som klagar har ännu hopp.
Och att klaga blir allt viktigare ju större klyftan mellan beslutsfattarna och folk på ort och ställe är.
Men det är svårt, för kommunikationen kan lätt börja skära sig. Då är vägen inte lång till att man på bägge sidor bara gräver ner sig i sin egen skyttegrav och agerar defensivt i förhållande till varandras argument. Därför är det viktigt att man gör sitt bästa för att skapa en så sund atmosfär kring konflikten som möjligt. Det är till exempel lättare att få mod att klaga om man inte tar motpartens eventuella defensiva attityd personligt, och motparten har lättare att ta emot klagomål om de inte handlar om att hans egentliga avsikter misstänkliggörs.
När olika enheter och organisationer upplever att de behöver ”rationaliseras” uppstår inte sällan lägen där klagomål från de anställda eller de i övrigt berörda uppstår. I sådana lägen verkar det just vara i fråga om värderingarna som perspektiven skiljer sig. Många beslutsfattare förefaller vana att utgå från kalkyler där lösryckt statistik, vinstmaximering, tillväxt och större enheter är centrala bedömningsgrunder, medan de anställda och andra engagerade talar om vikten av god service (korta väntetider, kommunikation på modersmålet, vänlighet i bemötandet), lokala prioriteringar (”lokalt ägande”) och en känsla av närhet och kvalitet i arbetet. Två olika paradigm möts, två helt olika sätt att placera tyngdpunkterna i argumenteringen. Frågan är vad som ska till för att de ska kunna mötas.
Ärendena är ofta mer komplicerade är vad som framkommer i medierna. Det är ingen given sak att endera parten automatiskt har rätt. Men ett samhälle där värderingar som trygghet och självbestämmande tillåts vara viktiga vid beslut är ett samhälle som gynnar tilliten mellan medborgarna. Jag vill leva i ett samhälle där makthavarna inte snabbt bemöter klagomål med uttryck som att ”era farhågor är överdrivna”, utan som är beredda att utforska farhågorna på allvar. Jag vill ha ett samhälle där de som beslutar inte bara fördjupar sig i papper och utredningar utan också bekantar sig med situationen ute på fältet.
Hur många av de som fattar beslut om rationalisering har till exempel själva varit patient eller kund på enheten eller företaget? Hur många i olika styrelser är väl förtrogna med atmosfären bland de anställda och deras vardag?
Jag har svårt att tänka mig det bolag eller det förvaltningsdistrikt där det inte leder till negativa följder om gräsrötterna känner sig överkörda. Har de råd att förlora sina anställdas tillit?